Voj nej!

-Voj nej, sade en bekant till mig då hon fick syn på mig i omklädningsrummet i simhallen igår. 

-Voj nej vadå?! svarade jag och undrade vad som förorsakat denna illavarslande interjektion*). Upptäckte hon mitt i allt att baddräkten blivit hemma? Ägnade hon en plötslig tanke åt den laddade situationen på Västbanken? Hade hon blivit utan lön pga cyberattackerna mot Nordea? Eller våndades hon ännu över att EIF föll ner till ettan efter bara en säsong i fotbollsligan?

-Voj nej, nu hamnar man väl i bloggen, svarade hon. Jag vet inte om hon led av genuin rädsla för bloggen eller en slags skräckblandad förtjusning över att eventuellt förekomma i skriverierna. Hit hamnade hon nu i alla fall. Men det kanske inte blev så farligt 😜? Sen vattenjumppade vi.

*) Interjektioner är en ordklass av oböjliga ord som syntaktiskt och grammatiskt närmast kan ses som en självständig sats. Interjektioner delas in i fem grupper, hälsningsord, svarsord, ljudhärmande ord, utropsord och svordomar.

Lövdags

The Wind and the Leaves

by George Cooper

"Come, little leaves," said the wind one day. 

"Come o'er the meadows with me, and play' 

Put on your dress of red and gold, - 

Summer is gone, and the days grow cold."

Soon as the leaves heard the wind's loud call, 

Down they came fluttering, one and all; 

Over the brown fields they danced and flew, 

Singing the soft little songs they knew.

"Cricket, good-by, we've been friends so long; 

Little brook, sing us your farewell song, - 

Say you are sorry to see us go; 

Ah! you will miss us, right well we know."

"Dear little lambs, in your fleecy fold, 

Mother will keep you from harm and cold; 

Fondly we've watched you in vale and glade; 

Say, will you dream of our loving shade?"

Dancing and whirling, the little leaves went; 

Winter had called them, and they were content. 

Soon fast asleep in their earthy beds, 

The snow laid a coverlet over their heads.

Life goals

Marie Göranzon är en firad svensk skådespelare, du har säkert sett henne i filmer och TV-serier. Trots en anmärkningsvärd ålder på över 80 år är hon ännu aktiv. Redan det är ett life goal att ta till sig - att älska sitt jobb och samtidigt göra det så bra att man helt enkelt vägrar sluta. Det är inte alla förunnat. 

  

I den eminenta skvallerblaskan Svensk Damtidning läste jag en kort artikel om henne och hennes tankar om döden, och bara älskar det hon säger om det oundvikliga slutet. "Vad märkligt att allt bara tar slut. Jag kan inte förstå poängen med det hela. Vart tar all min kunskap vägen? Allt som jag har lärt mig, ska det bara ut i rymden?" 

Det är ju förstås inte Maries eller mitt problem då vi står inför faktum om att vi och ingenting av det vi åstadkommit längre finns. Men ett fruktansvärt slöseri, det är det.