Mitt i Livet: augusti 2024

Såhär är det. Jag avskyr folkmassor. Och jag ogillar sommarhetta. Jag är naturligtvis inte folkskygg, men Kungsgatan vid julgatans öppning och Ekenäs höstmarknad är tillställningar som jag inte undviker, men inte heller gillar. Det är för trångt helt enkelt. Jag är heller inte en eskimå (nej, jag vet, man får inte använda det ordet. Förlåt.) och jag uppskattar verkligen sol och sommar. Men till en viss gräns. Obarmhärtigt solgass och temperaturer över 30 grader gör mej svettig och gnällig.

Scenen för veckoslutets stadssemester var alltså inte optimal. München på sensommaren kan vara regnig eller solig. Vi råkade hamna i solen. Och det var varmt. Men det hjälps inte, jag biter ihop och så vandrar vi på. Söker skugga var jag kan hitta, sätter mig ner så fort jag har möjlighet. Englisher Garten funkade bra, även om vi inte doppade oss i någon av de små åarna som går kors och tvärs genom parken. Speciellt bra funkade förstås Hofbräu Biergarten, även om Oktoberfest kör igång först senare i höst.

Men vår korta bayerska resas höjdpunkt var förstås Adeles megakonsert ute vid mässcentret. Kan ni fatta att kvinnan ställer till med 10 slutsålda konserter med 80.000 besökare vid varje tillfälle! 800.000 konsertbesökare har alltså tagit sig till München i augusti för att njuta av en enorm och fantastisk show. Vilken artist hon är! Vacker, rolig och sjunger som en gud. Utanför arenan har ett mingelområde av ofantliga mått byggts upp med pariserhjul, karaokescener och enorma områden för mat och dryck. Solen gassade från en molnfri himmel och inte en vindpust lyckades klämma sig in mellan konsertbesökarna. Kön till toaletten var hundratals meter lång. Det var trångt och svettigt och jag kände mej mycket obekväm. Ont i fötterna hade jag också. Men då jag fick slå mig ner på min egen plats och Adele steg ut på scenen och klämde i med Hello, då var var allt elände som bortglömt. Dryga två timmar av ren underhållning. Wow.

Viktigt att dricka mycket om det är väldigt varmt.

Olympiatornet i Olympiaparken.
Kanske var det just här som det sa klick för kungen och Silvia?

Kinesiska tornet vid biergarten bjöd på bayersk folkmusik och lederhosen.

Kameraarbetet och skärmarna var extremt bra. Adele själv syntes som en tvärhand hög från våra platser, men via skärmarna kändes det som om hon sjöng bara för oss.

Bakgrund, scenografi, stråkar, ljusshow och fyrverkeri. Extra allt.
Tyvärr kan några filmsnuttar från telefonen inte tillnärmelsevis återge stämningen och musiken. Speciellt inte som allsången ljöd högt och falskt runt läktarna.

Sådärja. Nu är årets rolighet, alltså semestern, över för denna gång, och jag är tillbaka på jobb för att tjäna ihop till livets nödtorft. Om fyra månader är det dags för vintersolstånd och julen står för dörren. 🎄🎅 (Förlåt så mycket, men det är ett faktum...)

Det är faktiskt svårt att tänka sig in i vintermörkret nu då solen ännu värmer, kvällarna är ljusa och trädgården är som bäst. Jag verkar i och för sig tycka att trädgården alltid är som bäst, på våren då det börjar spira och grönska, på försommaren då allt är skirt och grönt, vid midsommar då trädgården aldrig sover och det är som fräschast och vackrast, på högsommaren då rabatterna blommar i färgranna explosioner, på sensommaren då färgerna och dofterna djupnar och gräsmattan är daggvåt på morgnarna, i början av hösten då träden dignar av äppel och humlorna surrar omkring i nektarfylla.

Det har varit en intensiv men samtidigt rofylld sommar med så mycket roligheter. Och nu fylls kalendern med en mängd aktiviteter så att jag är sprängfylld av förväntan och lite orolig för hur jag ska hinna med allt. Vänta bara.