Igår var det premiär för årets första älgfluga krypande på benet. (Det ogipsade. Ifall någon undrar.)
Det är säkert några läsare som ställer sig tvivlande till sanningshalten i det uttalandet, men jag kan försäkra er om att det är sant. Förvisso anfölls jag inte på älgflugan hoppande på kryckor i svampskogen. Nej, den överrumplade mig faktiskt i badrummet, där Maken tydligen hade lämnat den efter hemfärden från skogen. Mer svamp i korgen och färre älgflugor nästa gång om jag får be.
Talade med en kollega häromdagen som berättade att också hon efter en operation hade suttit med gipsat ben i åtta veckor utan att få stöda på foten. Vi utbytte tankar och hon tröstade mig och sade att tiden går fort och det går snabbt att komma i form efter gipstiden och att hon sprang ett maraton redan efter två månader.
Tänk det! Och jag som aldrig har sprungit maraton förut! Där har jag väl nånting att se fram emot.
Hej alla lördagsglada!
Jag klagar inte så mycket. Eller jo, det gör jag väl. Det är inte roligt att ha gipsad fot☹️. Men det finns mycket att vara glad och tacksam för och det gäller att kunna fokusera på det istället.
Jag är tacksam för att jag inte bor ensam, och att det finns hjälp att få då det behövs. Till exempel bjöds jag på improviserat kräftkalas igår fredagen till ära och fick mitt morgonkaffe serverat på terrassen idag.
Jag är tacksam för att jag trots sjukledigheten kan jobba lite på distans. Dels för att jag tror jag kan göra nytta också på telefon och epost, och dels för att det skulle bli så erbarmligt tråkigt att göra ingenting dagarna i ända.
Jag är tacksam för att det här hände på sommaren. Det kan tyckas märkligt, men jag är så tacksam över att inte behöva fundera på byxor och strumpor och att kunna gå ut på terrassen och njuta av solen och trädgården. Skulle det här ha skett i snö och halka i januari skulle jag troligen sitta inomhus i tre månader, glåmig och hängig och eländig.
Och så är jag verkligen tacksam för att det bara är vänster ben som är gipsat, inte båda benen eller armarna. Sånt har hänt.
Bengt har gjort ett inlägg i ett gammaldags socialt medium, Husis insändarspalt. Där ondgör sig Bengt (helt rätt) över att sociala medier idag är fyllda av rosenröda och idylliska semesterbilder på solnedgångar och välkammade barn. Jaja, vi vet det. En del människor har ett obetvingligt behov av att visa upp en polerad utsida, på gränsen till pinsamhet. Så vi har lärt oss att skrolla förbi det och inte bry oss.
Fast inte Bengt tydligen. För nu går han i fällan och berättar beskrivande om hur jobbig semester han har haft, med taksopning och terrassmålning och blod, svett och tårar. Han lägger minsann inte ut bilder på blommor och nyrökt fisk. Sådetså. Nej, istället humblebraggar Bengt och gör därmed det värsta skrytinlägget av alla på sociala medier! Han skryter om hur duktig han har varit och tycker synd om sig själv.
Voj Bengt, nu gick det lite på tok med din statusuppdatering i insändarspalten.
Vi har införskaffat ansiktsmasker. Så att vi är redo när (observera när, inte om) det blir tvunget att bära ansiktsmask här i Ekenäs. Kan förmedla kontaktuppgifter till en utmärkt leverantör som syr masker snabbare än du hinner säga "du-vet-vad".
Jag har provat en mask i ungefär 15 sekunder. Och upptäckte genast ett litet (stort) problem. Imma! Vid varje utandning slår det imma på glasögonen! Det här kommer att bli intressant, vill jag påstå.
 |
| Ett annat, kanske lite mindre problem ser ni på bilden. Syns mitt stora leende bakom masken? Nej, jag ser småarg ut. |
I övrigt lever vi gipsdag 35. Gipset är kvar. Och jag tänker snart övergå till att räkna dagar istället för veckor tills nästa kontrollbesök.
Vart kan man vända sig för att reklamera ett konstruktionsfel i människokroppen? Gud? Darwin? Eller den felande länken?
Varför i hela fridens namn har vi människor inte tre armar och händer, eller till och med fyra? Att ha två händer konstant upptagna med att krampaktigt krama om två kryckhandtag gör det faktiskt svårt att bära omkring på nånting större än en tändsticka eller ett riskorn. Kan ni förstå hurdana mängder av prylar som ligger och skräpar på fel ställe? Ni vet det vanliga - en nystruken skjorta ska bäras från hjälpköket till sovrummet, en vessapappersrulle ska föras till toaletten, en tidning ska slängas i tidningskorgen, en kaffemugg ska sättas i diskmaskinen, en nyläst bok ska placeras i bokhyllan, plånboken i handväskan, smörpaketet i kylskåpet, tomflaskan i flaskinsamlingen, telefon i laddaren, chipsen i munnen och så vidare i all oändlighet. Allt ska antingen bäras av någon stackare som råkar finnas i närheten, eller i en väska på ryggen.
Det är inte mycket jag ber om, men en extra hand just nu skulle verkligen vara på sin plats. Tack.
 |
| Blodförtunningsmedicin. -Vill du hellre ha en blodpropp, sa en milt överseende sköterska till mig då jag förtvivlat försökte slingra mig undan detta. Jag är fortfarande osäker på vad jag hellre vill. Är det jobbigt med blodpropp? |
Mammor är för det mesta bra att ha, men speciellt bra är det med en mamma som bjuder på Tallinnresa och operabesök. Det är min mamma det! V...
