Den förarlösa bilen

Körde hem från flygplatsen i går. I vår automatväxlade bil. Med automatisk luftkonditionering. Med farthållare som automatiskt håller farten (det var så lite trafik kring midnatt att jag praktiskt taget kunde ställa in farthållaren då jag körde ut ur parkeringshuset och hålla den på tills jag körde in på gården hemma). Med en vindrutetorkare som automatiskt känner av då vindrutan behöver torkas. Och bilskrället har dessutom automatiska billyktor, det vill säga den anpassar kort- och långljus till gatlyktor och mötande bilar. 

Det blir ju nästan lite tråkigt där i förarsätet, eftersom det inte är så mycket man behöver göra medan man ilar fram i natten. Hålla koll på viltbeståndet på dikeskanten, förstås. Och hållas vaken givetvis. Man rattar lite förstrött bland radiokanalerna och äter en Läkerol eller två. Men i övrigt är det rätt så tråkigt, ja. Förvisso ska det inte behövas blod, svett och tårar för att framföra en bil, men snart börjar den här automatiseringen av bilkörandet gå lite för långt. Dags att sluta här alltså, alternativt göra bilen helt automatiserad, så att man i stället kan lägga sig bekvämt i baksätet och ta en tupplur under färden. Det skulle jag gärna gjort i går natt.

Det kunde vara jag i baksätet. Men bilden är lånad från www.

Förresten. Klockan var efter midnatt, natten var stjärnklar och jag var vaken och utomhus. Var höll det där förblingade norrskenet till nu då?