Dagens svarta tankar

Saker jag avskyr idag:

1. Stora gäng av tonårspojkar i svarta kläder som cyklar okoordinerat omkring på gatorna utan cykellampa och reflex. 

2. Burpees.

3. Folk som parkerar bilen på parkeringen tvärs över gatan från simhallen och går okoordinerat över vägen var som helst klädda i svart.

4. Burpees.
5. Telefonförsäljare.
6. Burpees.
7. Kontorsmöss som flyttar inomhus till vintern.
8. Burpees.

9. Hundägare utan reflex som går omkring längs vägarna med sina mörka hundar klädda i svart. Okontrollerat. Ja, ni fattar ju, det är ju inte hundarna som är klädda i svart. 

10. Burpees.

I dessa positiva tongångar avslutar vi årets rosa månad oktober, kavlar upp ärmarna och tar itu med november, den mest onödiga månaden av alla. November kan inte botas, men lindras lämpligen med glögg och julbelysning. 

Modelejon och håriga rumpor

Gnälliga tanten här, hej. 

Den här bloggen kan kallas mycket, men en sak är säker, en modeblogg är den inte. Trots det vill jag nu ge mig på att ge ett riktigt modetips till den grupp av män som envist och fortsättningsvis fortsätter att gå omkring i nedhasade byxor. Låt oss slå fast att nedhasade byxor inte är snyggt på någon, inte ens på en ung välbyggd man i sina bästa år. Och nej, det hjälper inte att du visar upp dina snygga märkeskalsonger där under. Tyvärr. Glädjande nog tycker jag det verkar som om ungdomen nu har gått vidare från den här modeflugan. Nuförtiden är det mest kraftigt byggda medelålders män som utmanar gravitationen med sina byxor på halvstång. Och inte stoltserar de med märkeskalsonger under heller, utan alltför ofta utsätts man för riktigt fula och håriga rumpor. Urk. 

Dra upp byxorna och börja använda hängslor, vetja!

Ingen eld utan rök?

Funkar din brandvarnare? Du kommer väl ihåg att kolla regelbundet? Åtminstone ska du göra det 1 december varje år på Brandvarnardagen. Men det är helt tillåtet att kolla meddetsamma också. 

Jag är själv lite osäker på våra. I huset i Tenala fungerade brandvarnaren precis som den skulle. Till exempel den gången då lite oskyldig plättstekning ledde till extrema mängder stekos eller gången då en av sönerna - vi ska låta det vara osagt vem av dem - eldade upp mikrovågsugnen med popcorn. 

I Langansböle hade vi en särdeles känslig brandvarnare. Den tjöt flera gånger i veckan om vi eldade med fuktig ved och lite rökutveckling som följd och alltsomoftast då vi rostade bröd. Det blev ju lite "vargen kommer" inställning till brandlarmet till slut, och jag vet att sista månaderna vi bodde där låg den stundvis avstängd på köksbordet eftersom ingen orkade lägga upp den tillbaka. 

I nya huset har vi förstås testat att brandvarnaren funkar. Den larmar snällt då man trycker på den, men vi eldar och rostar bröd och tänder ljus och steker bacon för fulla muggar och brandvarnaren hänger tyst och stilla i taket utan att säga ett knyst. Kan man lita på den nu?

Ni vet väl förresten att brandvarnare nuförtiden inte behöver vara tråkiga smutsvita plastdosor i taket? Kolla Paola Suhonens härliga insekter! Jag har önskat en eller två Lento-varnare av julgubben. Få se om jag har varit snäll nog?

Den förarlösa bilen

Körde hem från flygplatsen i går. I vår automatväxlade bil. Med automatisk luftkonditionering. Med farthållare som automatiskt håller farten (det var så lite trafik kring midnatt att jag praktiskt taget kunde ställa in farthållaren då jag körde ut ur parkeringshuset och hålla den på tills jag körde in på gården hemma). Med en vindrutetorkare som automatiskt känner av då vindrutan behöver torkas. Och bilskrället har dessutom automatiska billyktor, det vill säga den anpassar kort- och långljus till gatlyktor och mötande bilar. 

Det blir ju nästan lite tråkigt där i förarsätet, eftersom det inte är så mycket man behöver göra medan man ilar fram i natten. Hålla koll på viltbeståndet på dikeskanten, förstås. Och hållas vaken givetvis. Man rattar lite förstrött bland radiokanalerna och äter en Läkerol eller två. Men i övrigt är det rätt så tråkigt, ja. Förvisso ska det inte behövas blod, svett och tårar för att framföra en bil, men snart börjar den här automatiseringen av bilkörandet gå lite för långt. Dags att sluta här alltså, alternativt göra bilen helt automatiserad, så att man i stället kan lägga sig bekvämt i baksätet och ta en tupplur under färden. Det skulle jag gärna gjort i går natt.

Det kunde vara jag i baksätet. Men bilden är lånad från www.

Förresten. Klockan var efter midnatt, natten var stjärnklar och jag var vaken och utomhus. Var höll det där förblingade norrskenet till nu då? 

Egoistisk eller ekologisk?

Det talas som aldrig förr om det ekologiska fotavtrycket. Om miljöpåverkan. Om att vi lever som om det inte fanns en morgondag. Testa på skoj – det finns en uppsjö olika test där du fyller i information om hur ofta du flyger/kör bil/äter kött/släcker lamporna/återvinner plast/handlar second hand. Resultaten visas för det mesta i olika enheter, men budskapet i alla tester är det samma – du lever över jordens tillgångar.

Japp, jag erkänner. Jag är också skyldig. Jag kör för mycket bil. Jag flyger. Jag äter kött. Jag har barn. Jag konsumerar. Det senaste testet visade att min konsumtion behöver 4,9 jordklot för att hållas igång. Det är nu meningen att jag ska bryta ihop av skuldkänslor, sälja bilarna, odla mina egna grönsaker och börja gå med ylletröja. Nope. Never gonna happen. Jag älskar att köra bil. Jag vill åka på semester ett par gånger per år. Jag gillar julskinka, medwurst och hamburgare. Och jag vägrar väva egna vadmalsbyxor.

Jag väljer att istället fokusera på det positiva. Jag gör faktiskt många saker bra också ska ni veta. Vi återvinner tidningar, kartong, glas, metall och batterier. (Sedan någon månad tillbaka också plast, men än så länge rätt så sporadiskt och mycket oengagerat.) Jag slänger sällan mat. (Ibland äter vi ganska konstiga reströror, men hittills har vi överlevt.) Vi har svalt hemma. (Maken skulle förvisso gärna hålla innetemperaturen över 20 grader, men vi ligger gärna på 19.) (Sedan eldar vi i vardagsrummet så att termometern visar 25.) Jag har med egen kasse till matbutiken, släcker lamporna då jag går ut, köper närodlat på torget då jag kan och hinner och printar dubbelsidigt på jobbet. 

Och framför allt så levde jag de första trettio nånting åren av mitt liv utan konsumtionshets! Vi steg upp för att byta kanal på teven ( det fanns i och för sig bara två kanaler, så särdeles mycket bytande var det inte fråga om). Jag gick till fots till skolan i lågstadiet och åkte buss i gymnasiet. Vi (jag menar mamma) var självförsörjande med potatis och grönsaker, vi hade höns och grisar i olika repriser. Vi köpte mjölk från granngården och sydde en hel del kläder själv (jag menar förstås mamma här också). Min första utlandsresa gjorde jag i tonåren och jag har aldrig varit i Thailand.

Jag tänker alltså att jag har gett mitt bidrag redan. Att jag sparade in ungefär 3,9 jordklot under sjuttiotalet och åttiotalet. Nu är det ungdomarna som får knappa in på konsumerandet. Jag fortsätter att vara en ekologisk egoist. 

Dagens funderingar

1.  Jag måste komma ihåg att ta med cykellampan nu då kvällarna blir mörka.

2. Jag måste komma ihåg att min cykel har en fast cykellampa. Innan jag kurvar in på gården hemma. På en mörk cykel. 

3. Varför ska norrskenet lysa på så okristliga tider? Tittar på alla fina norrskensbilder i flödet och tänker på hur djupt och gott jag sov vid den tiden. 

4. Varför blir det alltid sommarvärme dagarna efter att man bytt till vinterdäck? 

Ogillar induktion

Jag puffar hellre lyckade kundupplevelser, men ibland känner jag att jag behöver avreagera mig efter nånting som inte har gått så bra. Mungiporna neråt nu alltså. 

Jag köpte en liten stekpanna för induktionsspis från Tokmanni, och läste noggrant på förpackningen att produkten lämpar sig för induktionsspisar. (I nya huset har vi nämligen en dylik, vilket ledde till att jag fick slänga/sälja/ge bort ett flertal kastruller och stekpannor. Och skaffa nya istället. Det är dyrt med induktionsspis. Ogillar.) 

Jag bär hem stekpannan, sliter bort förpackningen och diskar pannan. Sedan sätter jag den på spisen. Och kan konstatera att den inte funkar på induktion. What?
Jag dubbelkollar på förpackningen. Jag kontaktar butikens kundservice för att upplysa dem om att en av deras private label-produkter inte håller vad den lovar. Saana skickar vänliga hälsningar och tackar för att jag tog kontakt, men konstaterar helt kallt att vissa induktionskärl faktiskt inte fungerar på alla induktionsspisar. ”Kolla om en magnet tar fast i stekpannans botten. Om den tar fast, lämpar sig stekpannan för induktionsspis, men fungerar tyvärr inte på din spis.” What?

Inget beklagande, inget ursäktande, inte ens ett förslag att ersätta eller byta ut en oanvändbar produkt. En axelryckning, det var vad jag fick. Tack bara. 

Jag köpte en riktig induktionsstekpanna i K-Citymarket i stället. Den funkar.