Stormens öga och sälar

Vi har tankat havsluft inför vintern och tillbringat större delen av veckoslutet på böljan den blå. Djurlivet är rikt i Skärgårdshavet. Saldot blev skarvar, mängder av vanlig sjöfågel, skarvar, svanar, skarvar, en havsörn, skarvar, några hjortar, skarvar och ett par sälar. 

Det är inte lätt att få syn på en säl. Du sitter och stirrar meditativt på havet då ett svart och blankt huvud plötsligt dyker upp i vågorna. Det kanske syns någon sekund, ibland lite längre. Du gnuggar dig i ögonen och söker med blicken för att få syn på huvudet då det dyker upp på nästa andningspaus och följer sedan med den guppande svarta pricken tills den inte längre syns. Och är kanske fortfarande osäker på om det verkligen var en säl och inte bara vanligt vågskvalp. 

Jag minns första gången Maken pekade ut en säl för mig. Det är många år sedan men jag kunde inte se den förbaskade sälen hur jag än stirrade. Till slut sade jag att jag såg den för jag ville inte erkänna att jag inte gjorde det. Ni vet (det gör ni väl?) känslan? Det är precis som på ultraljudsundersökningen under graviditeten. Man ligger på britsen med en kall slemmig sörja utsmetad på magen och stirrar med tårfyllda ögon och klappande hjärta på skärmen med den svartvita väderlekskartan som tycks visa en snabbt annalkande hurrikan. Och så pekar barnmorskan på stormens öga och säger att fostret mår bra och har goda hjärtslag och perfekt ryggrad och Maken säger att det är minsann ett vackert barn som helt klart brås på sin far. Och med gråten i halsen mumlar man något känslosamt och undrar hur i friden blobben på den där skärmen någonsin ska kunna resultera i ett friskt barn. En god mor kan ju för sjutton inte erkänna att hon inte kan se sitt barn heller? Ni vet (det gör ni väl?) känslan?
För att illustrera ger jag er två bilder nedan. Den ena föreställer Tvåan i graviditetsvecka 17 och den andra är en lånebild av en hurrikan på en väderkarta. Ni vet heller inte skillnad, eller hur?

Mina barn påminner fortfarande om hurrikaner, i alla fall ibland. Men nuförtiden känner jag i alla fall igen dem.