Suomen paras leipuri

Suomen paras leipuri, det var min mommo Svea det. Nu stiger mina systrar och mina Borgå-kusiner upp och hojtar att hon faktiskt var deras mommo också. Det stämmer förstås, men ickedestomindre var hon framför allt Finlands bästa bagare. 

Min mommo bodde under mina barndomsår hemma hos oss. Tre generationer under samma tak som förr i världen. Vi hade hönor och grisar också och hämtade mjölken från mjölkbonden i granngården i mjölkkannor. Så gammal är jag... 

Men nu ska vi hålla oss till saken. Det bästa jag visste var att komma hem från skolan och mötas av doften av nybakt. Efter den långa och tunga skolvägen (alla ni som känner mig från barndomen kan fnissa högt här!) var det ljuvligt att sätta sig vid köksbordet och äta mommos semlor med smör. Eller nybakta örfilar med kall mjölk till. Hon bakade ofta. Och vi åt. 

Då det vankades till kafferep fylldes kakburkarna med småbröd. Ingen (förlåt svärmor!) kan baka lika goda spritskransar som mommo. Jag kan ännu känna smaken av dem på tungan. Och då är det faktiskt drygt 23 år sedan mommo gick bort. Och så bakade hon danska äppelbakelser. Två tunna, spröda runda kex, som tagits ut med ett glas, lades ihop med en klick hemlagat äppelmos emellan. Jag är inte så förtjust i äppelmos så jag åt danska äppelbakelser utan äppel. Kexen bara smälte i munnen. Skurna kakor, finska pinnar, hon kunde baka så många olika sorters småbröd. Och vi åt. Tårtor. Smörgåstårtor. Äppelkakor i äppeltider. Ambrosiatårtor. Toscakakor med ett toscatäcke som ingen annan kan åstadkomma.  

Mommos bravur var ändå sandkakan. Ingen kan baka en lika fin sandkaka som mommo. Jag gör mitt bästa, men den blir bara nästan lika bra. Jag tror att det inte räcker med att ha det rätta receptet, man måste ha känslan i fingrarna också. Mommos känsla. Och så den där lilla skvätten konjak...

Mommos sandkaka

250 gram smält margarin
250 gram socker
3 ägg
250 g potatismjöl
½ tsk bakpulver
½ dl konjak

Vispa ägg och socker vitt och pösigt. Sikta ner potatismjöl och bakpulver. Vänd försiktigt ner det heta smälta smöret och till slut konjaken. Smörj och bröa formen ordentligt, kakan fastnar lätt. Grädda 1 timme i 175 grader.

Om bröllopsgåvor och C-vitaminer

För många många många år sedan fick vi i bröllopsgåva en elektrisk citronpress. Just precis. En elektrisk citronpress. Det kändes då som en lyxgåva utan like - jag menar, det finns ju faktiskt vanliga citronpressar man kan använda om man känner för att pressa citrusfrukter - och i vårt rätt så unga och nya hushåll hade det funnits en hel del andra saker man hellre hade kunnat få. Ännu idag känns det som ett köksredskap man verkligen kan klara sig utan, men nu kan jag ändå glädjas åt pressen och tänka att det var fint att vi fick en sådan, eftersom vi nog aldrig skulle ha skaffat en sådan själva. 

Och nu åker pressen fram ett par gånger per år, då jag har fyndat en säck apelsiner till specialpris och inte orkar pressa dem alla med den manuella pressen. Resten av året står citronpressen, gulnad men i gott skick, tyvärr högst upp i ett köksskåp och dammar. Det är för besvärligt att diska delarna för hand efter användning, så det blir inte av att ta fram den för att pressa en apelsin eller en citronhalva. 

Tyvärr. För visst blir det god juice av egenhändigt pressade apelsiner. Med extramycket fruktkött. Och massor av C-vitaminer. Nam.

Sorg i hjärtat

Nu har vi levt nästan en vecka efter Den Stora Tidningsreformen. Beroende som jag är av papperstidningen har jag - efter den första chocken - i lugn och ro samlat intryck och smakat på nyheterna. Och nu börjar jag vara redo att ha en åsikt om de nya tidningarna. 

Som tidningsstorkonsument sedan barnsben anser jag att två dagstidningar inte är en lyx utan en allemansrättighet. Det är alltså med sorg i hjärtat jag nu konstaterar att vi inte längre kommer att prenumerera på två dagstidningar (Husis och Västis) utan att jag framöver kommer att bo i ett entidningshushåll. Här hjälper inte ens rejält tilltagna rabatter för dubbelprenumeranter, och speciellt inte den futtiga 15% som KSF erbjuder oss som kanske skulle vilja fortsätta med två tidningar. 

Nej, det finns faktiskt ingenting som lockar att läsa två tidningar med exakt samma innehåll till trefjärdedelar, ja, till och med mer än det. Nej, nu får Husis stryka på foten och nöja sig med att göra tillfälliga gästspel hos oss på söndags- och måndagsmorgnarna för att kompensera Västis frånvaro. 

KSF ska i alla fall ha tack för kombo-erbjudandet 5-2 som garanterar en tidning i postlådan varje morgon. Jag hoppas verkligen att det möjligheten kommer att finnas kvar också i framtiden och vill inte veta av att KSF om sisådär två år säger "tji fick ni" till sina trogna prenumeranter och slutar erbjuda den här varianten. 

I velandet mellan Västis och Husis var det slutligen ett sista argument som vägde tyngst till Västis fördel. Och det var inte de lokala nyheterna, sporten, evenemangskalendern eller ren och skär knutpatriotism. Nej, Västis vinner klart på att ha de bästa serierna och dessutom i färg. Hurra för Zits och Baby Blues och de andra!

Ambivalens

Har njutit av långledigt (med korta avbrott för några jobbdagar) ända sedan 23 december. Långa morgnar med morgontidningen, kaffemuggen och tofflorna. God mat i mängder. Nattugglande vid TV:n. Högar med julklappsböcker. Glada kvällar med familj och vänner. En del av mig vill fortsätta med myspyset i all evighet.

Men i morgon börjar oxveckorna. Och visst är det härligt att vardagen kör igång igen. Ordning och reda. Julkrafset slängs ut. Hälsosamt leverne. Jumppa på onsdagar. Dagarna blir längre. 

Blandade känslor...

Nästa veckoslut städas julen ut.