Livet som medelålders - del 13

Tidigare på kvällen var jag ute i trädgården och krattade (vad annars...) gräsmattan nere vid vägen. En bil körde in på radhusets parkering och en ung kille hoppade raskt ut. Han var för ung för att jag skulle ha behövt rätta till håret och harmas över mina sjabbiga trädgårdskläder, men jag kikade lite på honom ifall det var någon av pojkarnas kompisar.

- Hej, hej, sade han med hög och tydlig stämma, ni vet så där som man hälsar på gamla människor som man misstänker att kanske har lite dålig hörsel. Han log ett vackert leende och försvann ner mot radhusen. Flämt. Polletten ramlade ner och fjällen föll från ögonen. Han hälsade alltså artigt på en gammal människa!! Mej!

Då insåg jag samtidigt att alla de nyinflyttade i radhusen (där är faktiskt ganska stor omsättning på lägenheterna nämligen, så jag har helt tappat kollen på vem som bor där nuförtiden) inte längre tänker på oss som den nyinflyttade småbarnsfamiljen i det gula huset. (Ja, ja, vi har bott här i 18 år och barnen kan inte med bästa vilja i världen kallas små längre). Högst antagligt tänker de på oss som det äldre paret som har bott här så länge som dom kan minnas. Och risken är stor att de blandar oss med våra grannar, som båda gick i pension bara några år efter att vi flyttade in. (Jag har inget emot att blandas ihop med dom, men vi har ju trots allt ännu några år kvar till pensionen).

Jag blev så matt av den här insikten att jag lämnade krattandet, gick in och kokade lite linfrövatten och satte mej i gungstolen för att vänta på Mårten mellan melodierna på radion. I morgon kanske jag gungar lite också.  Hej, hej!