Famlar i mörkret

Hur kommer det sig att gatlyktor för det mesta går sönder under årets mörkaste veckor? "Vår" gatlykta gick sönder i strömavbrottet i natt och nu famlar vi i mörker på gården.

OK, det låter väl lite snålt det där med att vår gård endast är upplyst av stadens gatlykta, men faktum är att gatlyktan är väldigt strategiskt placerad mitt i vår infart och lyser upp både vår postlåda och vår roskis och platsen där jag parkerar min bil. Det blir ju verkligen tårta på tårta om vi också riggar upp en gårdslampa just där, så vi har lagt våra lampor vid garaget och uppe ovanför huset istället.

Men nu, då gatlyktan alltså lyser med sin frånvaro (!), nu är det mörkt minsann. Funderar nu på att önska en gårdslampa till julklapp.

Snart vänder det

Jag tycker i allmänhet att de flesta väder är bra på sitt sätt och jag älskar årstidsväxlingarna. Tänk att känna den första varma vindpusten mot din kind en solig vårdag med takdropp. Eller andas in den höga luften en krispigt kylig höstdag med klarblå himmel och härliga höstfärger. (Hurdan är förresten hög luft och varför kallas den så?) Eller se framför dej en ljuvlig vinterdag då termometern visar – 5 grader och isen är täckt av 20 cm snö och lååånga skidspår.

Det behöver faktiskt inte vara soligt för att vädret ska vara bra heller. Slut ögonen och känn doften av ett stilla och ljummet sommarregn efter en lång period av torka. Eller bli genomblåst av en riktigt ruskig höststorm då vinden river i takpannorna och trädkronorna vajar. Lyssna på kölden som knäpper i väggarna medan elden sprakar i brasan och konjaken värmer i glaset.

De flesta väder går alltså bra. Allt utom det här förödande gråa, tråkiga, mörka, dystra novembervädret som suger all energi ur kroppen och gör dig trött, dödstrött ut i fingerspetsarna. Mörkret äter upp allt ljus från billyktor, gatlyktor och ficklampor och det blir inte ljust ens mitt på dagen. Inte ens den stundande adventstiden eller mängderna av ljus förmår pigga upp stämningen eller skingra den förlamande mjölkvita dimman som ligger tät över byn. Vägarna är leriga och smutsar ner bilen och skorna och sanden samlas i högar i hallen. Skolväskorna väger extra mycket, maten smakar sämre, TV-programmen är uslare, tidningarnas nyheter är tråkigare, alla färger är blekare och Mimmi är mer psykedelisk än vanligt. Till och med dammtussarna är större i november.

Om några veckor svänger det. Vintersolstånd. Hoppet återvänder. Och ljuset. Också det här året ska vi vinna över mörkret.

De stora frågorna i livet

Det finns frågor som är större än livet. Frågor utan rätt svar, frågor som splittrar familjer, släkter och länder. Frågor som driver människor till missbruk, misshandel och till och med mord. Nu tänker du kanske på kärnkraft, Palestinafrågan, pälsfarmning eller Sannfinländarnas vara eller icke vara.

Jag tänker ännu större än så faktiskt. För frågorna som orsakar flest diskussioner, livligaste polemiken och de största grälen står oftast att finna nära dig.

På vilken sida smörar du knäckebrödet?

Ska toalettpappersrullen rullas utåt eller inåt?

Får man klämma tandkrämstuben på mitten?

Ska osten läggas ovanpå skinkan om man (gud förbjude!) har två sorters pålägg på smörgåsen? 

Äter man fil med socker och kanel eller bara socker?

Läser man Västis eller Husis först?

Ska mockarutor ha pripplor på glasyren eller inte?

Chelsea eller ManU? En eller två dynor i sängen? Vega eller X3M? JuhlaMocca eller Presidentti? Cokis eller Pepsi? Senap eller ketchup? Sommar eller vinter? Svart eller vitt?

Dethär är bara några av de stora frågorna. Och några rätta svar också. Fast först måste jag ju övertyga min egen familj...

Investeringsobjekt

Maken läser inte så ofta den här bloggen. Inte heller Sönerna. Därför kan jag lugnt avslöja att jag har investerat en rätt så betydande summa pengar. Nu tänker du kanske att jag har börjat spekulera i aktier, fonder eller obligationer. Eller kanske rentav guld och diamanter.
Men nej, överraskningsvis har jag investerat i kläder. En klassisk svart tunika designad av Ilona Pelli. Ni vet hon som också gör balklänningar till självständighetsdagsbalen.
Jo, det sved i plånboken, för jag är inte så van vid eller glad i att lägga ut stora summor på kläder. Men den här tunikan kommer jag att kunna använda i minst tio år, sa försäljaren i boutiquen. Och jag föll som en fura.

Nu skulle det ju vara roligt att bli bjuden på fest också, så att vi får komma ut och svira lite. Min investering och jag.

och maten... Mamma Mia!

Efter Rom-resan har det i alla fall klarnat för mig att förutom vällagad finländsk husmanskost är det italienska köket min absoluta favorit.

Härliga paninin med saltig skinka och mustig ost, pasta i alla former och färger, bolognese, carbonara, arrabiata... Och så pizzorna, förstås. Bakade i vedugn, med mumsiga fyllningar. Croissanterna, plain eller med chokladkräm, ackompanjerade av en cappucino. Synd att man inte hinner äta så värst många gånger under ett förlängt veckoslut.

Ravioli med ricotta och spenat. Husets vita vin smakar lika bra i duralex-glas.

Salami, mozzarella, parma, champinjoner...

Lätt att köpa sig ett litet mellanmål från en av dessa små snabbmatskiosker som stod strategiskt placerade runt staden.

Klassisk bolognese.

Gelato. Förstås.

Och några glas rödvin.

Tack för att du har orkat titta på bilder och läsa om hur vi hade det på vår resa!

Urbs Aeterna IV

Tre intensiva dagar med välplanerat program - och ändå fanns det mycket som vi inte hann med. Men det vi hann med var ju desto roligare.


Vi klättrade upp i Peterskyrkans kupol. Först hiss och sedan 332 trappsteg. Men den fantastiska utsikten över Rom var värd klättrandet.

Sonen vilar fötterna i Spanska Trappan. Lägg märke till shoppingbagarna...

Och så slängde vi slantar i Fontana di Trevi i hopp om att någon gång få återse Rom.

 

Här kontempleras tydligt ett bad i Fontana di Trevi à la Anita Ekberg. Tur att det var en rätt så kylig novemberdag...



En förmiddag räckte inte till för att fördjupa sig i Vatikanmuséerna. Enorma samlingar av vackra och mindre vackra målningar, statyer och fresker. Och det otroliga Sixtinska kapellet. Hurra för Michelangelo.

Titta bara på freskerna i den här korridoren. Och det fanns mängder. Man fick ju nästan lite ont i nacken av allt beundrande...

 

Vilken trafik! Vespa eller Smartbil är verkligen beaktansvärda alternativ till Ferrarin och Alfa Romeon.

Piazza del Popolo i skymningen. I bakgrunden börjar Via del Corso, shopparnas paradis.

Vi följde professor Robert Langdon i spåren på Piazza Navona.

Petersplatsen sedd uppifrån Peterskyrkans kupol.

Peterskyrkan är enorm. Mäktig. Breathtaking.

Urbs Aeterna III

Vi styrkte oss med ett glas rödvin och en Cola efter showen på Petersplatsen och hoppade sedan på buss 280 mot stadens norra stadsdelar och Stadio Olimpico. Dags för show numero due!

"Ni vet nog var ni ska stiga av" sa Giorgio då han gav goda råd om hur vi bäst tar oss till Roms fotbollsstadion. Men den som hjälpte oss på traven var nog ändå ett anonymt Lazio-fan iklädd ljusblå rock och Laziomössa. Där han steg av bussen, där hoppade vi också av. För vi skulle se Rom-klubben Lazio spela ligamatch mot gästande Parma. Fotbollsfest!
Stadion var inte fullsatt, men på italienskt sätt var publiken placerad tätt ihop på tre läktare istället för att sitta glest utspridda över hela stadion. Det blir mera trångt och intimt och mysigt på det viset. Stämning! Vi satt nästan i famnen på ett gäng glada tanter och farbröder i ålder 60+ som engagerade sig starkt i matchen. Vi var stundvis lite rädda att i misstag få en smäll av en argsint handgest i bakhuvudet, men lärde oss också en massa nyttiga uttryck som "Mamma Mia" och "Stronzo", vilka vi hade stor nytta av under resten av resan.

Stillheten och värdigheten på Petersplatsen var försvunnen. Det här var fartfylld show från början till slut. Tama örnar, busvisslingar, allsång, applåder och bu-rop ackompanjerade hela tillställningen från början till slut. De ljusblå halsdukarna och flaggorna viftade och publiken steg ofta upp för att ge eftertryck åt sina åsikter. Vi fick vänta länge på matchens enda mål, men då var glädjen desto större hos hemmapubliken. Serietvåan hade visat vem som är bättre och alla kunde lyckligt ta sig hem i trafikkaoset och ösregnet.


HJÄLP, snart börjar det. Inte mammas favoritshow, precis...



Publiken i spänd förväntan.

Parmas hejaklack var inte så stor. Men omgiven av en mängd säkerhetsvakter.

Äntligen!

Glädjen visste inga gränser!

Urbs Aeterna II

Show numero uno
Under Rom-besöket hann vi se två stora shower, av mycket olika karaktär. Såhär gick det till på den första showen.

På söndag förmiddag steg vi av vid St Pietro Stazione och följde strömmen av besökare som drog sig mot Vatikanen och Petersplatsen. Solen lyste från en blå himmel och värmde våra nordiskt frusna ansikten där vi stod bland tusentals andra och väntade på påven. Fryntliga amerikanska turister i shorts stod sida vid sida med svartklädda, meterhöga italienska gummor, munkar minglade med nunnor, unga par med barnfamiljer, kostymnissar med ungdomar i slitna jeans och japanska turister med kameran i högsta hugg och två bleka finlandssvenskar. Där stod vi alla med blicken spänt riktad mot det andra fönstret från höger i påvepalatset (påvens arbetsrum). Fönstret öppnades, mikrofonen riggades upp, röda mattan rullades ut och då klockan slog tolv visade sig en liten figur klädd i vitt som möttes av spontana applåder och busvisslingar. Sedan sänkte sig en slags stillhet över de tiotusentals människorna på Petersplatsen, en högtidlig stämning som smittade av sig också till oss icke-katoliker. Påven talade till oss på italienska och latin och fortsatte sedan med spontana hälsningar på tyska, franska, spanska, engelska, polska, portugisiska och slovakiska. Han välsignade oss och önskade oss en trevlig söndag och en givande vistelse i Rom.
Vi glömde våra trötta fötter, glömde att vi var törstiga och tappade uppfattningen om tid och rum. Vi bara lyssnade. Tysta. Tillsammans. Förenade av stundens allvar.

Efter den korta ceremonin blev folkmassan igen en vanlig folkmassa. Vi blev turister, romare, italienare, unga och gamla, kvinnor och män. Trafiken brusade och gatukommersen drog igång. Vi talade högt, ropade och skrattade, barnen grät, vi hostade, grälade och ringde i våra telefoner. Stunden av stillhet var över. Men minnet består.

Såhär gick det till: Angelus på Petersplatsen 6 november 2011

Obelisken mitt på Petersplatsen.

Leden tätnar.

Trötta fötter och en kort vilopaus.

Påvens arbetsrum - andra från höger. Det första fönstret från höger är hans sovrum.

Urbs Aeterna I

Endel tycker att det är vansinnigt tråkigt att titta på foton från andras resor och höra reseskildringar. Om du hör till dom, är det läge att sluta läsa nu. För nu tänker jag utnyttja detta forum till att ge er några ögonblicksvyer från min och yngste sonens resa till den eviga staden Rom.

De slitna kullerstenarna i en stad som grundades år 753 f.Kr. andas onekligen historiens vingslag. Visst sveper vesporna fram i vild fart på gatorna och visst klapprar de chica italienskornas fram på vansinnigt höga klackar i moderna shoppingpalats. Men om man tar sig tid att slå sig ner på en stenbänk nära den porlande fontänen på Piazza Navona eller på en omkullfallen pelare inne på Colosseum och sluter ögonen för en sekund, så är det inte svårt att frammana bilder av togaklädda romare med skarpa profiler och vinfyllda amforor i armarna som strosar fram i sina sandaler på gatorna i staden.
Palatinen som omges av mäktiga cypresser, det tjocka vattnet som stilla flyter fram i Tibern, de slitna kullerstenarna, det härliga rödvinet, handviftningar och busvisslingar i folksamlingarna, mustigt bröd som bakats i vedugn, klassiska romerska siffror som samsas med modernare ristningar i gedigna stenväggar... vilka härliga intryck man hinner samla på sig under ett förlängt veckoslut och en sådan dos historia man får på köpet.
Fler intryck och bilder på kommande...

En av världens mest kända husfasader.

Till och med duvorna kuttrade romerskt stolt.

Palatinen, en av de berömda sju kullarna.

Sonen välte i misstag en pelare och försökte rädda situationen...

Tibern flyter stilla fram förbi Castel Sant'Angelo.