Hemska öde!

För att förstå vidden av dagens katastrof måste ni veta att ni har att göra med en extremt ordningsam person som hela tiden har full kontroll över tillvaron. Min egen och många andras. Kalendrar, minneslappar, tidtabeller och excel-listor styr mitt (och familjens) liv på daglig basis. Utan dessa skulle våra barn många gånger ha blivit ohämtade från dagisar, eftisar, fotbollsplaner och simhallar, utan dessa skulle julen ha firats utan sill, julklappar och mandel i glöggen, utan dessa skulle utmätningsmannen knackat på vår dörr i många repriser och gudbarnen gråtit då de blivit utan presenter på sina födelsedagar, utan dessa tappar jag fotfästet. Och familjen med mej.

Så hur i sjutton kunde jag missa min tandläkartid i morse??!!? En miss av denna kaliber har inte hänt mej sen den gången i slutet av 1990-talet då jag förde Anton på födelsedagskalas en vecka för tidigt (för tidigt, märk väl, inte för sent...).

Eller den gången för några år sedan då vi dök upp på söndagslunch hos goda vänner en timme för tidigt. Det berodde på vintertiden, eller närmast på att vi hade glömt vrida klockorna tillbaka. Och eftersom klockruckandet hör till Makens ansvarsområde tar jag inte ens fullt ansvar för den incidenten.

Nu begriper ni hur stor dagens tandläkarmiss egentligen är. Sånt händer bara inte mej. Och om det mot förmodan gör det, så är det en miss av storlek 9 på Richterskalan. Hela min dag var förstörd. Skulle jag vara depressionsbenägen skulle jag ha störtat över kanten med fart just idag. Nikkei-index faller dramatiskt och priset på råolja skjuter i höjden. Livet skakas i sina grundvalar.






Går nu och drar nånting gammalt över mig. Begrundar mina synder. Lider tills den värsta ångesten gått över. Och kollar kalendern extra noggrant i morgon.