Mitt i Livet: Urbs Aeterna II

Show numero uno
Under Rom-besöket hann vi se två stora shower, av mycket olika karaktär. Såhär gick det till på den första showen.

På söndag förmiddag steg vi av vid St Pietro Stazione och följde strömmen av besökare som drog sig mot Vatikanen och Petersplatsen. Solen lyste från en blå himmel och värmde våra nordiskt frusna ansikten där vi stod bland tusentals andra och väntade på påven. Fryntliga amerikanska turister i shorts stod sida vid sida med svartklädda, meterhöga italienska gummor, munkar minglade med nunnor, unga par med barnfamiljer, kostymnissar med ungdomar i slitna jeans och japanska turister med kameran i högsta hugg och två bleka finlandssvenskar. Där stod vi alla med blicken spänt riktad mot det andra fönstret från höger i påvepalatset (påvens arbetsrum). Fönstret öppnades, mikrofonen riggades upp, röda mattan rullades ut och då klockan slog tolv visade sig en liten figur klädd i vitt som möttes av spontana applåder och busvisslingar. Sedan sänkte sig en slags stillhet över de tiotusentals människorna på Petersplatsen, en högtidlig stämning som smittade av sig också till oss icke-katoliker. Påven talade till oss på italienska och latin och fortsatte sedan med spontana hälsningar på tyska, franska, spanska, engelska, polska, portugisiska och slovakiska. Han välsignade oss och önskade oss en trevlig söndag och en givande vistelse i Rom.
Vi glömde våra trötta fötter, glömde att vi var törstiga och tappade uppfattningen om tid och rum. Vi bara lyssnade. Tysta. Tillsammans. Förenade av stundens allvar.

Efter den korta ceremonin blev folkmassan igen en vanlig folkmassa. Vi blev turister, romare, italienare, unga och gamla, kvinnor och män. Trafiken brusade och gatukommersen drog igång. Vi talade högt, ropade och skrattade, barnen grät, vi hostade, grälade och ringde i våra telefoner. Stunden av stillhet var över. Men minnet består.

Såhär gick det till: Angelus på Petersplatsen 6 november 2011