Under Lahtis-VM 2001 tappade jag tron och intresset för finsk skidsport. Sådär bara. Stora skidtävlingar är överhuvudtaget inte lika intressanta som förr, då hela familjen samlades kring TV:n för att heja fram de finska skidässena till medaljerna. Man fick beundra Thomas Wassberg och Gunde Svan lite i smyg, för mommo kunde inte tåla då svenskarna vann nånting. Ryssarna hatade vi förstås gemensamt.
Men speciellt efter dopinghärvan slutade jag helt följa med skidning. Jag vet knappt när och var tävlingarna ordnas, om det är OS eller VM eller världscup. Jag känner inte namn och ansikten på ens de bästa skidarna. Lite tråkigt, förstås, men det har jag Virpi Kuitunen och Mika Myllylä att tacka för.
Men nu plötsligt anar jag ett gryende intresse för skidsport igen. Skruvar upp radion lagom vid målgång om jag råkar sitta nära, bläddrar ivrigt i tidningarnas sportsidor och svänger mej med namn som Heikkinen och Saarinen och Lähteenmäki som om jag skulle vara extra biträdande andra vicetränarassistent för skidlandslaget. Jag hyser nog en lite nervös oro för att en likadan dopinghärva ska nystas upp igen, men njuter samtidigt av de nyuppväckta fosterlandskänslorna.
Än är det många dagar kvar av VM. Bäva Kalla och Björgen och Northug!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Det är släpärtstider igen. Under några korta högsommarveckor då man får tag på åkerärter på torget. En kortare period än den riktiga kräfts... -
Min arbetsplats har ett ovanligt rikt djurliv. Utanför huset strövar ofta hjortar och harar, och ibland kan en havsörn skymtas från konfere...
-
Under semestern sysselsatte sig Maken med ett snickararbete av gigantiska mått. Ja, inte storleksmässigt alltså, utan arbetsmässigt. Med ett...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar