En evighetsmaskin

Fråga 1

Är det faktiskt nödvändigt att göra en app till en eltandborste? (Är det faktiskt nödvändigt att göra appar till ALLT?) 

Fråga 2

Är det faktiskt nödvändigt att ladda ner den appen? Tydligen, för nuförtiden borstar jag alltså tänderna med min nya tandborste som jag fick i julklapp, samt under översyn och glada hejarop från tandborstappen. Jag är svag för smicker och beröm, och tar tacksamt emot positiv feedback efter varje tvätt. Skulle du kunna motstå en high five efter kvällsborstningen?

Den är snygg också och tvättar väldigt rent. Och till råga på allt verkar den vara en evighetsmaskin?! Jag tog ibruk den genast på juldagen, med befintlig laddning direkt ur paketet. Och har inte behövt ladda den ännu! Min förra tandborste med några år på nacken krävde laddning minst varannan vecka. 

Tänk om man inte behöver byta ut borsthuvudet heller. Vilket kap!

800 gram

Jag tänker väldigt mycket på de nya näringsrekommendationerna. Vilket är lite märkligt med tanke på den livserfarenhet och levnadsvisdom som jag ackumulerat under de senaste decennierna. Jag är ju uppvuxen med tallriksmodeller och matpyramider som jag gladeligen struntat i med god framgång. (Framgång, ja, jag lever ju). Men nu går jag dagligen omkring och tänker på 800 gram. Den mängd grönsaker och frukt man ska få i sig på daglig basis alltså. En imponerande mängd, speciellt för en som inte tycker speciellt mycket om dylika livsmedel. Och näst intill omöjlig. Men jag försöker. 

En dag svängde jag ihop en grönsakswok (och piffade upp den med lite räkor) till Maken och mig. Vi gratulerade oss till ett gott näringsjobb, ända tills jag kollade på påsen med strimlad kål, morot och purjo som jag hade använt i woken. 200 gram. 100 gram var hade vi alltså fått i oss! Plus några gram lök och broccoli. Då gällde det att fortsätta dagen med 5 bananer. Eller 4 äpplen. (Äppel och banan är nämligen tungviktare bland frukterna). 

I går serverades ärtsoppa i jobbets matsal. Visserligen med lite skinkbitar i, för smakens skull, men ändå nästan vegetarisk. Hurra! En rejäl portion ska väl ändå ge lite klirr i frukt och grönsaks-kassan! Trodde jag, tills min kollega upplyste mig om att inte heller ärter räknas som frukt och grönsaker. Nej, ärter återfinns bland kikärter och tofu, på proteinraden bredvid fisken. Jag som startat dagen med en portion naturell youghurt med lite müsli och ca nio hallon ramlade omedelbart tillbaka till noll.

Nej, 800 gram frukt och grönsaker kommer att förbli ett ouppnåeligt mål för mig. Men jag kommer fortsättningsvis att tänka på det. Tack bara, förmyndarstaten.

En exemplarisk bild från grillen i somras. Före de uppdaterade näringsrekommendationerna.
Snart är det sommar igen! 

Året i böcker - 2024

Året som gick har varit ett bra bokår. Min favoritapp MyLibrary berättar att jag har läst 97 böcker under året, och det tycker jag kan räknas som ett bra saldo. Det har förstås handlat mycket om deckare, men också mysig feelgood för att variera mot tyngre romaner. Under 2024 råkade jag ramla över speciellt många romaner som handlar om andra världskriget och nazisternas skräckvälde i bland annat Polen, Spanien, Italien och Norge. Det är ofta ganska laddade och tunga och ögonöppnande berättelser som slutar både bra och dåligt. 

Generöst ger jag dej nu några tips, i helt random ordning och av mycket varierande slag. Varsågod!

Hildúr (Satu Rämö) och Hulda (Ragnar Jónasson) är två nya och läsvärda bekantskaper. Båda är poliser på Island, ön som alltid fascinerar. Det påstås att Hulda redan har blivit TV-serie?

Katarina Widholm har skrivit en lättläst (alltså inte lättläst för folk med lässvårigheter, utan flytande text som är lätt ta till sig snabbt) serie om den unga svenska kvinnan Betty strax innan andra världskriget. Kanske inte den mest högklassiga berättelsen, men mycket lärorikt om hur det svenska samhället fungerade för nästan hundra år sedan. 

Som kommentar på del 3 har jag dock antecknat: Trevlig läsning, men börjar bli lite tjatigt... I år ska jag väl ändå ta itu med de två sista delarna. 

Annorlunda, men bara så bra:

Zoulfa Katouh, Så länge citronträden växer - läsvärt om inbördeskriget i Syrien.

Christie Watson, Små solfåglar långt borta - läsvärt om hur annorlunda livet ter sig i Nigeria.

Hjälp...

Tage Söderström, Med segelbåt till Sibirien - om hur han som skolpojke togs till fånga och skickades till straffarbete i Sibirien. En sann historia. 

Svenskfinland är inte så väl representerat i år, men på listan återfinns åtminstone Westö, Bruun, Collins och Bargum. Böckerna lämnade inga överväldigande känslor förutom för Collins, där jag ivrigt väntar på del tre i hennes trilogi om Hangö under kriget. En rekommendation går också till den nyutkomna kokboken där Thomas Lundin berättar varmt och trevligt om mammorna i hans liv. Mycket mer än en kokbok alltså, men duger även som en sådan 😊.

Som avslutning på fjolårets bokkrönika bjuder jag på ett litet klipp ur kommentarsfältet där jag försöker skriva nånting om varje bok jag läst. Som ni ser - spontana och mycket ärliga kommentarer, nedtecknade i stundens hetta, alltså då sista sidan är läst. Inte så beskrivande för någon annan än för mig, dock.