Motionsmatch

Nu är sommarens lata dagar förbi och jumppagrupper dyker upp som svampar efter regn i glädjen över att restriktionerna har lättat. Nu hjälps det inte, nu måste vi kavla upp ärmarna och börja motionera. 

Matchen är inte lätt. I ena ringhörnan står Ålder, Lättja, Sviterna efter fjolårets benbrott, Övervikt,  Begynnande artros och vanlig Klumpighet. Som motståndare ser vi Vardagsmotion, Mage&rumpa, Vattenjumppa och Tabata med hjälp av hurtiga flickebarn i käcka trikåer, den nya elcykeln samt gammalt hederligt grupptryck. Latsidan peppas av höstmörker och den inbjudande tv-soffan. Utgången är oviss. 

Idag samlade Latsidan poäng då regnet öste ner på väg till och från träningen. Fattar inte hur man kan bli så blöt under en cykeltur på en knapp kilometer?! Och i omklädningsrummet frågade ett av barnen i gruppen före oss vems mommo jag är? Nu hade ju ungen för all del pejl på att det skulle vara fullt möjligt för mig att vara mommo (eller snarare fammo i mitt fall) många gånger om redan. Men det är jag inte ännu och frågan kom lite överraskande faktiskt. 

I morgon vilar jag.

Ren och skär lättja

Är det kanske ett ålderstecken? Eller är det ren och skär lättja? Att inte vara så himla intresserad av att göra nya, obekanta saker längre. Jag tänker ibland att jag vid min vördnadsbjudande ålder liksom skulle vara färdig med upptäckandet. Och få hålla mig inom bekvämlighetszonen. 

Livet tycks dock vilja annorlunda, verkar det som. Måste man råka ut för benbrott efter 55 brottfria år? Om jag har lyckats undvika ostron lika länge, behöver jag verkligen äta dylika nu? Och måste jag verkligen åka elsparkcykel? Om jag egentligen är lite rädd? 

Undrar ändå om jag verkligen skulle vara nöjd om livet från och med idag inte skulle bjuda på utmaningar och överraskningar längre? Jag är helt säker på att jag skulle klara mig utmärkt utan att prova på att sjunga karaoke eller hoppa fallskärm eller lära mig att dyka. Men kanske det ändå skulle bli trist att inte få resa till nya platser, läsa nya böcker, lära sig nya färdigheter och smaka nya maträtter. Kanske lite spänning i livet ändå är att föredra. Men gärna med måtta, tack.

Här ser ni mig långt utanför bekvämlighetszonen. På guidad rundtur i Zürichs livligt trafikerade centrum på elsparkcykel.
Jag såg inte värst mycket av omgivningarna. Mest höll jag koll på ryggen på personen framför mig, och på trottoarkanter, spårvagnsspår, våta löv och gropar. Krampaktigt. 
En erfarenhet jag faktiskt kunde ha varit utan. Men nu är det också testat. 

Vinn eller försvinn

På tisdagskvällar lönar det sig att knäppa på YLE Vega för att lyssna på Vegakväll med frågesporten Vinn eller försvinn. Det är en interaktiv frågesport där några modiga deltagare ringer in för att svara på kluriga frågor medan vi andra sitter hemma i gungstolen och stolt ropar ut svaren och buar överlägset då någon svarar fel. 

Lärorikt. Underhållande. Tur ändå att ingen hör mitt deltagande på avstånd.

Resfeber

Det är ungefär ett och ett halvt år sedan 13 februari 2020. Då kom jag hem från en arbetsresa i Tyskland. Några resor var redan inbokade i kalendern, till  Danmark, Österrike, Schweiz. Och en semesterresa i Schweiz och Liechtenstein. En spännande vår i sikte. 

Och vi vet ju hur det gick. Världen stängdes. Och vi hölls hemma. De få resorna har varit hemesterresor på axeln Helsingfors-Tavastehus-Eckerö. Inte illa det heller. Men ett visst sug efter stimmet på en flygplats, storstadstrafik, ljudet av främmande språk och utländska dofter har kunnat skönjas under Coronatiden. 

Och häromdagen var det äntligen dags att åka ut i stora världen igen! Utrustad med vaccinationsintyg och ansiktsmasker och lite resfeber åkte jag till dejlige København för ett par dagars utbildning. Lycka! 

Världen är öppen igen! I’m on my way! Schweiz om ett par veckor. Och sedan verkligen dags för semester.