Vi har varit ut och luftat på oss. Inte i arbetets tecken utan enbart som förlustelse. Vi har fått en försmak på våren, vi har korkat terrass-säsongen, vi har känt solens varma strålar värma våra bleka vinteransikten, vi har sett årets första citronfjäril och vi har njutit av krokusar och nyvaket gräs.
 |
Blomsterprakt på lördagsmarknaden.
Blommorna samsades med ostar och bröd och charkuterier och fisk och kött och en massa annat gott. |
Vi hyrde bil i Frankfurt och susade längs autobahn mot Luxemburg. Varför Luxemburg, undrar en del. Tja, för att det finns. För att vi aldrig varit där. För att vi var lite nyfikna på hur världens enda storfurstendöme ser ut.
Det ser bra ut, kan vi konstatera. Luxemburg är ett rikt land, och det syns. Vägar och gator är i gott skick. Det byggs en hel del, och alla byggnader är i gott skick. Parker, lekplatser och torg är prydliga, rena och fria från klotter. Staden Luxemburg med sina 100.000 invånare är liten, till och med jag med mina korta ben kan lätt gå runt absoluta centrum under en dag. Centrum är fyllt av banker, den ena finare än den andra. Gucci och Prada och Armani ligger vägg i vägg med McDonalds och H&M.
Resten av landet är grönt och vägarna går genom välskötta åkrar som blandas med skog. Små pittoreska byar ligger utslängda på sluttningarna lite här och där. För det mesta koncentrerade kring en kyrka, ett litet slott och med ett litet café.
Enspråkighet eller tvåspråkighet är inget problem här i hjärtat av Europa. I stället är det mångspråkighet som gäller och diskussionerna gick halsbrytande på en salig blandning av franska, tyska och engelska. Luxemburgiska låter som rotvälska, men talas av en inte oansenlig del av befolkningen, som alltså kommunicerar flytande på 4-5 språk. Beat that, Sampo!
