Flitig som en myra

Kanske det nu är dags att sluta prata föraktfullt om mañana-mentalitet i speciellt sydliga länder, och sluta skryta om hur flitiga vi är på att jobba. Åtminstone tyder den här notisen ur senaste Talouselämä på det. Jag kollade upp i EK's arbetstidsutredning (som alltid släpar ett par år efter) och där framgår att man i EK's medlemsföretag jobbar 1558 timmar i året (2015). Jämför gärna det med mexikanernas 2255 timmar i året. Kanske de hatade KiKy timmarna egentligen är berättigade? Och så kunde vi sluta undra varför så många industrier har lämnat Finland och istället fundera på de höga personalkostnaderna i vårt land. Just sayin'. 

Sydväst tre, mulet, sju kilometer

En gång om dagen sänds den långa väder- och sjörapporten på radio Vega. En mig närstående person, jag nämner inga namn men vi kan kalla honom Maken, blir ofta lätt upprörd över inslaget och tycker att "sjövädret inte hör hemma i dagens digitala värld" och att "det är en gammalmodig kvarleva".  

Visst kanske han har rätt på sätt och vis, och det finns förvisso enklare sätt att kolla upp väderutsikterna än att sitta vid radioapparaten och invänta inslaget. Men det är ju så vilsamt och avslappnande att lyssna! Inga överraskningar, ingen dramaturgi, inga krav, utan bara en lagom enformig och lugn stämma som läser bekanta namn och ger okomplicerad information om isläget, sikten och vattenståndet på kuststationerna. Och så vackra namn det är! Gråhara, Strömmingsbådan, Sälgrund och Kallan. Bågaskär plus tre, sydsydväst åtta, dis, sikt två kilometer. 

Tänk zen! Tänk mindfulness! Koppla av i femton minuter och bara njut! Mera väder- och sjörapporter till folket!

Modelejon

Trogna läsare kanske minns mitt jättearbete som går ut på att scanna in gamla negativ. Projektet närmar sig faktiskt sitt slut, tro det eller ej. Det finns en del negativ kvar att scanna, men de intressantaste och mest spännande negativkuverten torde nu vara avklarade. För att fira detta tänkte jag bjuda på en modekavalkad som visar hur min klädstil har utvecklats under åren. Det är ju så inne nu att lägga upp bilder på sina outfits på sin blogg, vetja. 

Håll er för skratt! 

Redan 1968 aspirerade jag på att bli en av de där lättklädda damerna som poserar på sportbilar på bilmässorna. Det här är nog så nära jag kom. Det är kanske också här jag är på höjden av min modekarriär. Se bara på den nätta prickiga bomullsklänningen i lagom längd, de rena, vita knästrumporna och det prydligt kammade håret. Och den tjusiga Amazonen! 

Härifrån går det bara utför... 

Något år därefter hade jag troligen missförstått det där med blommig klänning och tar på mig en tussilago-utstyrsel. Håret är rufsigt och virveln i pannluggen spretar. Hållningen är inte den bästa och gult är nog inte min färg, inte ens mot sommarens fräscha solbränna. Och inga strumpor har jag heller. Vilket stilbrott!

År 1988 lät jag några modemedvetna kompisar hjälpa mig med outfiten. Jag borde väl inte vara vän med någon av dem längre, känns det som. De rosa dinglande örhängena är verkligen inte min stil och inte hårfärgen heller. Det här är faktiskt den enda kvällen i mitt liv som rödhårig. 
Jag har inget minne av i hurdant skick strumpisarna var då möhippan avslutades tidigt följande morgon eller huruvida sidenhandskarna hängde med till det bittra slutet. Minnena från evenemanget är i övrigt också lite suddiga.  

År 1989 hade jag nått botten. Kolla på den chica pudelfrisyren och de enorma glasögonen. Eller den vackert lunsiga tröjan som så fint plockar upp det gula inslaget i det psykedeliska mönstret på den svepande långkjolen. Jag sa ju förresten att gult inte är min färg. Ingen ändring där. Pricken på i är de lurviga rosa tofflorna à la Pink Panther. Se där en julaftonsoutfit utan like! Men varma fötter hade jag.

Jag har inga bra bilder på dagens stil. Men sådan här uppfattning har mina kolleger om hur jag ser ut. I alla fall som marsipanfigur på min femtioårsfödelsedagstårta. 

Fartens tjusning

Morgon: 

Började dagen med att byta hjulen på min stol på jobbet. (Ja, jag hade suttit sönder de förra. Nej, jag är inte stolt.) Jösses hjälp hur lätt de nya hjulen löper! Passade på att ta några rundor i korridoren innan resten av kontoret kom på jobb, och upplevde fartens tjusning och vinden i håret.

Eftermiddag: 

Förde bilen på tvätt. Lycka är en skinande ren bil som inte smutsar ner mina ytterkläder då jag öppnar bakluckan. Mitt stämpelkort på biltvätten är nu fullt och nästa tvätt är gratis. Bara det!

Kväll: 

Blev ompysslad hos frissan. MEN. Nu händer det igen (läs mer här). Jag blir övergiven. Inte för gott, men under våren. Ett större ingrepp med lång rehabilitering gör mig frissalös fram till april, maj nån gång. Nu är goda råd dyra. Ge mig tips på tillfälligt bistånd på huvudskötselsområdet är ni snälla.

Äntligen kom snön! Det är så vackert ute. Det blev en bra dag det här också. Den sjuttonde januari i nådens år 2018. Då Anton firar namnsdag och månen är ny. Fridens liljor!

Leguaner och snökanoner

Okej, okej, jag vet vad ni tycker om prutthurtiga typer som sprudlar av iver över obetydliga saker. Men nu är det bara så att man måste bli lite gråtmild av glädje över hur fint det är utomhus just nu. Inte sant! 

Vintern här i södra Finland har verkligen inte varit något att hänga i julgranen hittills i år. Det har varit mörkt och dystert och det har regnat femtielva meter (ja, meter. Inte millimeter). 

Annanstans i världen härjar vintern minsann. I Calgary var det så kallt att pingvinerna måste flytta inomhus. I Florida ramlar stelfrusna leguaner ner från palmerna. I Kajanaland evakueras folk undan kölden. Och till och med Sahara har fått snö. 

Det tunna snötäcket i Ekenäs duger inte till annat än att förgylla omgivningen. Men minusgraderna räcker till för att snökanonerna går för fullt och skrinnskobanorna sprutas. Jag är nöjd med att njuta av den vackert vita naturen och solen som försiktigt tittar fram på dagarna. 

Gott nytt år!

Vad hände? Åt hon en raket och sprack? Tog tomten henne? Eller ligger hon fortfarande i paltkoma efter allt frossande under helgerna? 

Hah! Här är jag. Fortfarande medtagen av jul- och nyårsfirandet, med ruckad dygnsrytm och häften av julklappsböckerna fortfarande olästa. Men här. Är. Jag. 

Och tackar som frågar, min jul var mysig, nyåret spralligt och trettondagen intressant. Återkommer i något skede med bokrecensioner och recept, skarpa iakttagelser och tossiga tankar. Precis som vanligt. Till dess får ni nöja er med ett par julbilder, för nu ska jag knäppa på Arenan och kolla på andra avsnittet av Bron. Saga is back. 

Gott slut på det här året! 

När juldagsmorgon glimmar...

Traditionell juldagssysselsättning. Tvåan tog hem potten och fick äran att plocka undan spelet.