¡Hola!
Mina FB- och Instagramvänner har redan sett teasers, dvs bilder av flygplan och palmer, i sitt flöde och förstår att en reseberättelse är att vänta. Javisst! Här kommer den! Jag och Maken svepte nämligen iväg på ett förlängt veckoslut söderut och nu sitter jag och bläddrar bland fotona och minns dofterna, ljuden och intrycken från resan.
Vi landade i Barcelona, fortfarande andfådda efter en spännande språngmarsch genom Gardermoen på grund av en försening som nästan ledde till att vi missade vårt anslutningsflyg. Vi hämtade hyrbilen varpå Maken kastade sig med dödsförakt ut i den spanska eftermiddagstrafiken och styrde norrut mot resans huvudmål - Andorra, den lilla miniatyrstaten som ligger bland bergstopparna i Pyrenéerna på gränsen mellan Frankrike och Spanien. Vi var helt enkelt nyfikna på hur det ser ut där och om Andorra är så litet som det påstås. (Jo, det är det faktiskt.)
 |
| Färgglatt längs vägen. |
Särskilt långt kom vi inte innan vi var tvungna att stanna i en liten stad vid kusten för att få i oss lite paella och ett glas vin. Vi glufsade i oss en Menu del día, med pan con tomate, jamón, paella och kaffe för det facila priset av 8,50 e per person. Vin och vatten ingick. Kom inte och påstå att det är dyrt att resa!
Styrkta och stärkta fortsatte vi mot norr och anlände till Andorra la Vella efter mörkrets inbrott, men lagom för att gå ut på kvarterskrogen för en omgång tapas.
 |
| Manchego, chorizo, jamón... |
Fredagen var vikt för sightseeing i mikrostaten så efter frukosten gav vi oss ut på vägen. Det finns 279 km väg i Andorra, varav 76 km är oasfalterat. Gissningsvis körde vi på 150 km av dom vägarna, från Pas de la Casa i öst till Ordino i nordväst. Höjdskillnaderna är rejäla, Pas de la Casa ligger på 2080 m och hade redan fått en del snö. Skidsäsongen lurade runt hörnet och man sysslade med att sätta pisterna i skick. Andorra la Vella ligger på futtiga 1013 m men är ändå Europas högst belägna huvudstad. Här syntes ingen snö och de gula löven hängde ännu kvar på träden.
 |
| Pyrenéerna höjer sig stårligt bakom Pas de la Casa |
I Andorra bor ca 85000 invånare, varav endast 30% är andorraner. Landet hör inte till EU, men använder nog euro. Tala om inkonsekvens! Landet försvaras av den enorma armén på 12 yrkesmilitärer.
Andorra är ett rikt land, kanske tack vare att det är ett skatteparadis för främst spanjorer, portugiser och fransmän. Vägnätet är i gott skick, fullt av tunnlar och konstfärdigt dekorerade rondeller. Goda vägar kanske är nödvändigt, plogkäpparna som redan placerats ut inför den annalkande vintern var ca 3 meter höga...
 |
| Den lilla staden Encamp ligger mellan Pas de la Casa och Andorra la Vella. |
Eftermiddagen tillbringades till fots i huvudstadens centrum. Det utforskar man snabbt, vilket är bra för då blir det mer tid över att sitta på café och dricka en och annan cappuccino eller ett glas vin. Vårt bagage tillät tyvärr inte shopping i större utsträckning. Jag köpte en kylskåpsmagnet och Maken en ytterrock. Så olika faller ödets lotter.
 |
| Ett surrealistiskt Dali-motiv framför den berömda klockan av densamma. |
För en miniatyrstat räcker ett miniatyrbesök. På lördagsmorgonen lämnade vi följaktligen Andorra och körde neråt mot Barcelona igen. Vilken underbar resa! Vi höll på att hamna i diket otaliga gånger då chauffören tittade mer omkring sig än på vägen. Efter den första timmen bland moln och dis dör solen upp och vi siktade Penedes, vindistriktet där vinrankorna står i militäriskt raka rader och bodegorna trängs längs vägen.
Vi tittade in på Torres Bodega för att insupa atmosfären och göra en liten degustation. Nej, vi spottade INTE i spottkoppen.
På eftermiddagen och kvällen spatserade vi omkring på La Rambla, skrattade åt de levande statyerna, avnjöt ett glas vin ute på Maremagnum, beundrade fritidsbåtarna och INSÖP ATMOSFÄR. Kvällen avrundades på Placa del Pi, som ligger bara ett kvarter från den stökiga Ramblan, med tapas och paella - vad annars!
En sista sväng längs Barceloneta på söndagsmorgonen hann vi med innan det var dags att åka till flyget. Det största problemet med korta veckoslutsresor är att man helt enkelt inte hinner äta så många gånger man skulle vilja. So much good food, so little time...
