Febrig och håglös med en strålande aptit

Är det bara som ni säger, eller tappar ni faktiskt aptiten då ni är sjuka?

Jag fungerar helt tvärtom, nämligen. En redig förkylning gör mej hungrig hela tiden, det är som om magen kräver extra mycket stadig och fast föda för att suga upp mängderna med vatten, Finrexin, konjak (endast i medicinskt syfte naturligtvis, inte alls för att det är gott) och varmt te, som man stjälper i sig hela dagen lång för att lindra halsont och hosta.

Då man dessutom matt och småsvettig med en molande värk i kroppen inte orkar ge sig ut på länk för att sköta sin kondition utan bara halvligger småstönande på soffan, så blir det liksom dubbel effekt på vågen.

Gungor och karuseller

Sparsamhet är en dygd. Man kan väl inte säga att jag tillhör den efterkrigstida generationen, men eftersom mina föräldrar helt klar hör till den, så har sparsamhet och noggrannhet genomsyrat också min barn- och ungdom. Det är jag väldigt glad för och försöker också överföra en del av det tänkesättet till följande generation, nånting som är nog så viktigt i dagens slit- och slängsamhälle.

Men sparsamheten kan ju också gå över styr. Man riskerar alltså att istället bli snål, gnetig eller annars bara knäpp. Var går gränsen? Får man ta tillvara plastpåsarna som man köper hem frukt och grönsaker i? Sparar du matrester i små plastbyttor i kylskåpet och gör konstiga pyttipannor av dem (resterna, inte byttorna!) även om ingen riktigt tycker det är gott? Öppnar du lådvinslådan och klipper hål i påsen för att klämma ut det sista vinet? Tvättar du disktrasan i maskin ett par gånger innan du slänger den? Sparar du garn och stuvbitar av tyg även om du vet att du aldrig kommer att använda dem? Diskar du ur russin-, färskost och glassaskar även om man kan köpa ett set med 23 plastaskar i olika storlekar från IKEA för 2,95? Sådan sparsamhet sysslar jag med. Dethär och mycket annat.

Men jag återanvänder inte vackra presentpapper, stoppar inte strumpor och använder inte tepåsen två gånger. Jag klipper inte upp dammsugarpåsen, tömmer ut skräpet och tejpar ihop den för att återanvända en gång. Jag slänger söndriga strumpisar utan att ägna en tanke åt olika Pirkka-niksejä. Jag klipper inte upp kaviartuben för att skrapa ut den halva tesked kaviar som inte kan klämmas ut. Men jag har nog kanske tänkt tanken nån gång...

Nån gräns måste man faktiskt ha även om man ibland tappar lite bort sig i sparsamheten. Man fokuserar starkt på att använda nattström, samla regnvatten, tvätta fulla tvättmaskiner och inte köra bil i onödan men kastar i många andra situationer sparsamheten över bord. Visst är det bra att byta ut droppande kranar och släcka lampor men man ska också komma ihåg att inte tvätta tänderna med vattnet rinnande och låta elapparaterna stå i standby läge hela tiden. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen...

Nån berättade för mig om sin mamma som har en ask för snörstumpar och en ask för snörstumpar som är för korta för att kunna användas. Se där en nivå av sparsamhet som både fascinerar och skrämmer....

Dags för kroppsarbete

Jag är ingen hurtbulle, ingen idrottare eller sportfantast. Verkligen inte. Men också jag inser att man bör hålla igång en viss grundkondition för att leva länge och må bra medan man lever. Och om man som jag tycker om mat och dryck, så är det extra viktigt att motionera tillräckligt ofta och regelbundet för att hålla bilringarna i personbilsformat och dubbelhakornas antal på två (bilringarna har vuxit från Smart-modell till stadsjeep under de senaste åren...). Stavgång och cykelturer med den kära Monarken räcker en bit på vägen, men måste kompletteras med annat, varför inte simning eller det nyfunna intresset vattenlöpning.

Men en medelålders kropp drabbas inte bara av bilringar, celluliter och gäddhäng utan styvnar också obönhörligen till, och problem som musarm, nackstelhet och ryggvärk uppstår plötsligt som en blixt från klar himmel. Därför brukar jag kasta mig över Ekenäs Gymnastikförenings terminsprogram så fort det utkommer för att planera in ett par jumppatimmar per vecka också.

Jag gillar EGF för de har förståelse för oss medelålders som behöver klara besked om vad för slags jumppa det är fråga om. Det finns ju trendiga gym som erbjuder en massa aktiviteter, men call me oldfashioned (det är helt OK, mina barn gör det hela tiden) - jag har ju ingen aning om vad BodyPump, CoreControl, FlexiBar eller BodyAttack går ut på. Tacka vet jag hederliga namn som Sträck, böj & töj, Mage & rumpa och Vattengymnastik. Klara besked. Inga oklarheter.

Nu menar jag ju inte att själva jumppan är medelålders (läs: töntig och mesig). Nej, tvärtom! Vi har bra dragare, tuff musik och någorlunda trendiga jumppakläder. Vi använder pilatesbollar och steppbrädor och gymsticks. Och gör antagligen samma saker som på de kryptiskt benämnda jumppatimmarna på gymmen. Slutresultatet bli detsamma. En sund själ i en medelålders kropp!

EGFs program hittar du här!

Kortkort silverlamé

Häromdagen bongade jag Jessica Andersson på inrikesterminalen på Arlanda där jag skulle sammanstråla med en kollega som flög in från Ronneby. Hon kom med ett plan från Göteborg eller möjligen Växjö och hade märkligt nog inte en åtsittande klänning i silverlamé som knappt täckte rumpan och skyhöga klackar.
Istället hade hon en säckig, fotsid, svart kjol, muminväska, knappast nån make-up alls, rätt så risigt hår faktiskt och en cigarett i handen. Skulle inte den väntande taxichauffören ha hållit upp en skylt med hennes namn på skulle jag faktiskt aldrig känt igen henne.
Sedan gick vi ut till taxibilarna. Inte tillsammans förstås, utan hon till sin förbeställda bil och jag och min kollega till taxikön.

Om du undrar vem i hela sjuttsingen jag dillar om, så kan du kolla här: http://www.jessicaandersson.com/

Saxofonspel eller luffarslöjd?

Det börjar bli höst. Det första tecknet kom redan häromveckan då MBI's kursprogram damp ner i postlådan.

Jaja, det finns ju en massa andra tecken också. Som de första flyttfågelplogarna som skriker ljudligt på väg söderut, de gula åkrarna som doftar solmogen säd, de gröna skördetröskorna som stoppar upp trafiken på vägarna och de kyliga och mörka kvällarna. Solbrännan bleknar, skolorna börjar, skogen dignar av svamp och älgflugor och seriespelet i fotboll börjar. Och Radio Vega byter sändningstider.

Men MBI och alla andra föreningar som kör igång med verksamheten i september är för mig ett pålitligt och ständigt återkommande hösttecken, som med en duns tar ner mej på jorden efter en härligt kravfri och ledig sommar. Nu är jag full av iver och energi och dethär året ska jag minsann vara aktiv och duktig och åstadkomma nånting!
Nu är det ju länge sen jag verkligen gick en kurs på MBI, men varje höst sitter jag där och bläddrar ivrigt i programmet med ambitionen dunkande i bröstet och lysten blick och funderar på att börja med porslinsmålning, ryska, oljemålning, indisk huvudmassage, tai chi och träslöjd. En ny hobby, en ny färdighet, en erfarenhet att lägga till sin CV, nya vänner, vidgade vyer - the sky is the limit!

Tänk vilken underbar förmån ett välfungerande MBI är för invånarna i Raseborg! Här finns nånting för envar, oberoende om du vill sjunga i kör, dansa linedance, lära dej slå knopar eller navigera, lyssna på reseskildringar från Bhutan, skära i glas, åka på operaresa eller konversera på spanska. Det finns ett enormt utbud av nyttig mainstream-undervisning som Första Hjälpen och Alkopass och släktforskning och ADB-körkort och vattenjumppa och körsång och franska. Dehär kurserna utgör grunden i MBI's verksamhet och tjänar allmänheten år efter år men låter förstås inte lika utmanande och fascinerande och spännande som alla de märkliga och mystiska rubrikerna som grundkurs i schamanistiska resor, Rumbita, bröllopsplanering, Stick-mix, japansk shibori och målning med levande modell.

Anmälningstiden har börjat för länge sedan och här sitter jag fortfarande och tummar på programhäftet. Bläddrar, planerar, funderar. Det blir nog ingen kurs i år heller. Men kurserna finns där och väntar på mig. I MBI är allt möjligt.

Livet som medelålders - del 6

Note to self - gå aldrig, jag upprepar ALDRIG, på kräftskiva två kvällar i rad.

Svunnen är den tid då man festade flera dagar i sträck. Efter fredagens och lördagens kräftskivor känner jag mig inte längre som medelålders, utan snarare bara gammal. Gammal och trött.
Fast skoj var det ju...

Surt sa räven...

...om rönnbären. Det kanske låter lite surt och rävaktigt då jag säger att det faktiskt ska bli skönt att lämna semesterfirandet och latmanslivet och återgå till arbetet i måndag. Men mina fyra semesterveckor har varit så lättjefyllda, långsamma, rofulla och vilsamma att en vecka till i samma stil antagligen skulle leda till att jag faller i koma.
I fyra veckor har jag varit så himla duktig på att göra ingenting. Hör här bara vad jag inte har gjort:

Jag har inte målat om huset eller skrapat fönster eller bytt tak eller byggt terrass. Jag har inte läst trettio studieveckor på sommaruni i Hangö eller färdigställt en halvfärdig avhandling. Jag har inte planerat om och grävt upp trädgården och stenlagt gräsmattan. Jag har inte klätt om vårt soffmöblemang. Jag har inte rest utomlands eller bilat runt Finland. Jag har inte sprungit halvmarathon eller deltagit i triathlon, kärringkånk eller seglingsregatta. Jag har inte ställt till grillfest, födelsedagskalas eller släktträff för femtielva gäster med dignande sommarbuffé där jag lagat all mat själv. Från scratch. Jag har inte varit på jazzfestival eller rockfestival eller operafestival eller ens på lavatanssit. Jag har inte plockat hundratals liter bär i trädgården, på självplock eller i skogen och fyllt skafferiet med sylt, marmelad, saft och annat krafs.

Istället har jag med nöd och näppe orkat se till att familjen har fått ett mål mat om dagen. Inget krångligt matlagande utan enklast möjligast. Jag har bykt så att vi haft rena kläder att ta på oss. Strykandet har jag glatt struntat i. Jag har tvättat våra mattor, men delegerade största delen till Maken och tvättade en del i tvättmaskinen också. Det blev inte så många kvar för skurborsten och mej. Jag har läst och läst och läst. Inga klassiker och tegelstensluntor som Krig och Fred eller Sinuhe, egyptiern, utan lättlästa kioskvältare i en takt av minst en per dag. Jag har cyklat lite och strövat på torget och lyssnat på sommarprat i radion och spelat Monopol och krocket och druckit kallt vitt vin och åkt segelbåt och ätit släpärter hos mamma och rökt sik hos svärmor och löst korsord och sett ett par fotbollsmatcher och lyssnat på syrsorna och tittat på hur blommorna i trädgården slår ut, blommar och vissnar. För var dag har farten minskat lite till så att just nu, sista veckoslutet på ledigheten går allt så långsamt att det antagligen ser ut som slow motion.
DET kallar jag semester!