Solfararen

Ibland lämnar man en plats med en sorgsen känsla av att man aldrig kommer att återvända dit. Den ligger kanske för långt borta, är för dyr eller på annat sätt utom räckhåll, eller så bara gissar man att man aldrig kommer tillbaka. Livet är så kort och jordklotet så fullt av nya resmål, så det blir sällan man åker tillbaka till platser man redan besökt. (Förutom i jobbet då, det blir ju för det mesta att åka dit där huvudkontoret eller fabrikerna ligger. Om och om igen.) 

Så kändes det igår att lämna Reykjavik efter en kort semestertripp till polcirkeln. Lite sorgset. För det går ju inte att förneka, Island ligger avsides. Det är dyrt att åka dit och dyrt att leva där. Knappast kommer jag någonsin att åka dit igen. 

Men vilket land! Så olikt de övriga nordiska länderna, och samtidigt ändå likt. Så sagolikt och annorlunda, men ändå så modernt och pulserande. Vikingar och troll sida vid sida med Hard Rock Café och Lindex. Kontraster. 

Det var alltingsval på lördagen. 

Också i Reykjavik firar man Halloween.

Isländska är svårt. Men ändå lätt ibland.
Hösten var lika långt kommer som hemma.

Hallgrimskirkja höjer sig mäktigt över stan. Pampig och vacker, men på ett enkelt sätt.
Råkade hamna mitt i kyrkokörens och -orkesterns övning och passade på njuta av vacker musik medan jag vilade mina trötta sightseeingben i de mjuka bänkarna. Stoppning, det är grejer det!

En sväng via loppisen. Gav ingen utdelning. 

Vy från Hallgrimskirkjans torn. Havet, bergen, de färgglada husen och en och annan skyskrapa. Man blir glad av den här utsikten.
Ute på den lilla gröna ön Videy i viken ligger Imagine Peace Tower, Yoko Onos minnesmärke över John Lennon, som sänder upp en stark ljusstråle som syns åtminstone 4 km upp. Den syntes dock inte i min kamera. 

Ofta då jag reser ensam brukar jag söka upp stadsbiblioteket. Det ligger oftast centralt, bjuder på gratis wifi, städade snyrtingar (= toaletter på isländska) och förstås - som bibliotek brukar - på intressanta böcker och färska dagstidningar. Det är skönt att sitta en stund i en bekväm soffa i läsesalen och vila benen innan man drar vidare ut på stan. Ta detta som ett tips!

Vikingaskeppet Sólfar (Sun Voyager) ligger en bit från konserthuset Harpa längs strandpromenaden.
Kändes lite tråkigt att ta flyget hem. 

Simskola

Har börjat i simskola. Är deprimerad. Kan inte längre simma.

Jo, du läste helt rätt. Jag går i simskola, närmare bestämt på en kurs i simteknik och hoppas lära mig simma på rätt sätt. Men efter första lektionen, då vi endast övade på att flyta och glida i vattnet, att blåsa ut luft under vattnet, och att sparka, befarar jag att hoppet är förlorat för mig. Jag hålls knappt flytande i bassängen längre.

Hittills har jag tagit mig fram i någorlunda bra fart, med bröstsim à la Diego i Ice Age-filmen (tass, spark, tass, spark). Jag simmar med högburet huvud, som en förnäm dam som är rädd om frisyren, vilket förstås ger mig ont i nacken, (frisyren struntar jag faktiskt i) och gör en underlig spark i huvudsak med höger ben, vilket gör mig väldigt trött i det benet också. (Lugn familjen - ni behöver inte oroa er för att jag ser ut som nån slags freakshow i bassängen - det ser rätt normalt ut när jag simmar, men jag bara vet att jag gör fel.) 

Men nu ska jag lära mig doppa ansiktet och sparka symmetriskt och hålla händerna på rätt sätt och går därför på kurs i simteknik. Och det första jag lärde mig var alltså att allt jag tidigare kunde är fel.  

Bävar för att gå på nästa veckas lektion...

Syndabockar

Häromdagen, i en diskussion om frysboxar, blev jag smärtsamt påmind om en traumatisk händelse någon gång på förra årtusendet. Händelsen omfattade en glass, en dammsugare och avfrostning av en frysbox, till bräddarna fylld med matvaror som användes flitigt i en familj med tre matfriska pojkar, . 

Scen 1, fredag

Mor i huset får en helt befängd idé, som varken har hänt före eller efter denna ödesdigra fredagskväll, och bestämmer sig för att dammsuga bilen. Bara det! Sagt och gjort, dammsugaren pluggades i kontakten i förrådet, i samma uttag där frysboxen sitter. Det är ont om eluttag i sjuttiotalshus. Bilen städades. Alla är nöjda. 

Scen 2, söndag

Ettan med kompis hämtar var sin glass från frysen, en rejäl gammal box på ungefär 200 liter eller så. Kompisen upplyser artigt mor om att glassen faktiskt är väldigt mjuk. Samtidigt som någon häller isvatten i mors blodådror, inser hon med fasansfull klarhet att frysboxens sladd aldrig har pluggats tillbaka i kontakten efter uträttat dammsugande på fredagen, och att frysen alltså varit utan el i ett par dagar. 

En snabb okulär besiktning av frysen ger vid handen att bottnen är täckt av några centimeter obestämbar vätska och alla matvaror i boxen har tinat upp till en lagom temperatur på noll grader. Och - det allra värsta i situationen - mor inser dessutom att det inte finns någon syndabock att skylla på och gräla på i denna fördärvliga matkatastrof utan like. Det finns alltså inget annat att göra än att a) rädda vad som räddas kan och b) bära ut kassvis med oanvändbara matvaror i roskis. 

Scen 3, söndag

Det lagades mat som aldrig för på Gabrielsbacken den eftermiddagen. Bär kokades till saft och sylt och kräm, det lagades makaronilådor och gratänger och köttbullar, grisfiléer stektes, pajer, pizzor och pastejer gräddades. Familjen åt av hjärtans lust och den kommande veckans matsedel var räddad. Mors kinder var röda både av skam och av spisrosor. 

Historiens viktiga sensmoral - dammsug aldrig bilen.

Galopperande inflation

Både små och stora ekonomier kan drabbas av lågkonjunktur eller andra ekonomiska fenomen. Min bil drabbas till exempel ofta av tillfällig galopperande inflation. Låt mig förklara. I bilen finns en liten behållare, lämplig för småmynt. Där brukar jag samla 1- och 2-euron, som reserv och speciellt för att använda i matbutiken för shoppingvagnen.

Märkligt nog förvandlas alltid mina euron till mindre mynt, 5-, 10- och 20-cent, med jämna mellanrum. Hur är det möjligt? Det måste ju vara inflationen som gör det?

Det här har man inte så stor nytta av i matbutiken.

Eller kan det ha något samband med att sönerna ibland kör bilen? Den som löser denna fråga ligger nog bra till för Nobelpriset i ekonomi.

Psykfall

De trogna läsarna av denna spalt vet att jag är en modern kvinna, alltid först med det senaste, alltid hipp och en riktig trendsättare. Eller tja, så är det kanske inte på riktigt. Men just nu känner jag mig väldigt på pulsen, eftersom jag har hoppat på den nyaste modeflugan Crossnature. Vad är det, undrar ni stackare som inte har koll på de senaste trenderna. Ja, det är väl som vilken träning som helst, säger jag, men träningen sker utomhus. I ur och skur. I väder som väder. 

Som till exempel första träningen i början av september. Som gick av stapeln i vacker höstsol, varmt väder, på torra stigar och fina gräsmattor. 

Eller till exempel dagens träning. Som skedde i mörker och regn. Där ligger man på rygg på gräsmattan och känner sniglarna klättra in i kragen. Glasögonen är prickiga av regn och man ser ingenting. Man plankar med händerna djupt nere i lövhögar fulla med mask och annat skoj. Och man slinter i leriga pölar. 

Notera att jag kallade Crossnature en modefluga. Det sunda förnuftet säger ju att denna trend inte kan bli långvarig. Vem vill utsätta sig för vädrets makter då man kan göra situps inne i varm, torr och ljus jumppasal i stället? Bara dårfinkar och självplågare skulle jag vilja påstå. Riktiga psykfall. Vi kan väl inte vara så många...

Flyttlasset

Idag skriver vi den första oktober i nådens år 2017. Höstdagjämningen är för längesedan firad och vi går med stormsteg mot mörkare tider. Snart flyttar vi klockan till vintertid. Och båten är klar för upptagning och vinterförvaring. 

Ett sånt herrans jobb det är förresten. Allt ska tömmas och man undrar vem i fridens namn har släpat dit alla dessa grunkor och grejer. Och man blir helt matt då man tänker på att allt ska bäras dit tillbaka också i något skede. Allt luktar båt och måste vädras och tvättas. Seglen ska vikas ihop exakt och precis (noggrannare vikning än våra lakan, kan jag meddela). Alla snören och rep och tampar och snoddar ska flyttas och snos om. Bommar och master ska tas ner. Vatten- och septitankar ska tömmas. Vin ska drickas upp. Däck ska skuras. Och båtgodiset ätas upp. Det är inte lätt att vara kapten.

En bråkdel av alla grejer.

Kom ihåg att kolla alla skåp. Du vill inte hitta några fuktiga surskorpor eller ett halvt paket kaffe i båten nästa vår. 

Årets sista anteckning.

Skönt att få hållas på landbacken en tid framöver.

Stormens öga och sälar

Vi har tankat havsluft inför vintern och tillbringat större delen av veckoslutet på böljan den blå. Djurlivet är rikt i Skärgårdshavet. Saldot blev skarvar, mängder av vanlig sjöfågel, skarvar, svanar, skarvar, en havsörn, skarvar, några hjortar, skarvar och ett par sälar. 

Det är inte lätt att få syn på en säl. Du sitter och stirrar meditativt på havet då ett svart och blankt huvud plötsligt dyker upp i vågorna. Det kanske syns någon sekund, ibland lite längre. Du gnuggar dig i ögonen och söker med blicken för att få syn på huvudet då det dyker upp på nästa andningspaus och följer sedan med den guppande svarta pricken tills den inte längre syns. Och är kanske fortfarande osäker på om det verkligen var en säl och inte bara vanligt vågskvalp. 

Jag minns första gången Maken pekade ut en säl för mig. Det är många år sedan men jag kunde inte se den förbaskade sälen hur jag än stirrade. Till slut sade jag att jag såg den för jag ville inte erkänna att jag inte gjorde det. Ni vet (det gör ni väl?) känslan? Det är precis som på ultraljudsundersökningen under graviditeten. Man ligger på britsen med en kall slemmig sörja utsmetad på magen och stirrar med tårfyllda ögon och klappande hjärta på skärmen med den svartvita väderlekskartan som tycks visa en snabbt annalkande hurrikan. Och så pekar barnmorskan på stormens öga och säger att fostret mår bra och har goda hjärtslag och perfekt ryggrad och Maken säger att det är minsann ett vackert barn som helt klart brås på sin far. Och med gråten i halsen mumlar man något känslosamt och undrar hur i friden blobben på den där skärmen någonsin ska kunna resultera i ett friskt barn. En god mor kan ju för sjutton inte erkänna att hon inte kan se sitt barn heller? Ni vet (det gör ni väl?) känslan?
För att illustrera ger jag er två bilder nedan. Den ena föreställer Tvåan i graviditetsvecka 17 och den andra är en lånebild av en hurrikan på en väderkarta. Ni vet heller inte skillnad, eller hur?

Mina barn påminner fortfarande om hurrikaner, i alla fall ibland. Men nuförtiden känner jag i alla fall igen dem.