Snubblande nära en existentialistisk kris

Jag har tidigare filosoferat kring livets stora frågor i ett annat blogginlägg, här. Men den gången gällde det alltså frågor som faktiskt har ett svar.
Det finns också frågor som inte kan besvaras med lätthet, åtminstone inte med ett enkelt ja eller nej. Tänk till exempel på frågan "Sover du?" som naturligtvis inte kan besvaras med "Ja". Eller klassikern "Har du slutat slå din fru?".

Idag i simhallens ångbastu (som förresten har piffats upp med snygga färggranna mosaikkakel som är en klar förbättring till de märkliga plastväggarna som den var inredd med tidigare) drog jag mig plötsligt till minnes en prekär situation som utspelade sig för några år sedan just i sagda ångbastu.
En gång satt jag alltså ensam i allsköns ro i bastun och njöt. Jag hade kommit till simhallen utan sällskap, och hade heller inte - mig veterligen - träffat på någon bekant. Jag satt alltså där, helt anonym, i ångbastuns mörker, insvept i ångor, utan glasögon och blind som en fladdermus. Då öppnades plötsligt dörren på glänt, ett obekant huvud dök upp och en obekant röst sade "Camilla, är det du?".

Jag drabbades omedelbart av en existentialistisk kris. Min blixtsnabba härledningsförmåga slog omedelbart fast att jag inte är den Camilla som efterfrågas. Så vad skulle jag svara på frågan? Skulle jag säga som det var, jovisst är det jag, Camilla. Vilket självfallet skulle leda till uppståndelse då frågeställaren inom några sekunder skulle ha uppdagat att jag inte är den rätta Camilla.
Eller skulle jag svara nej och förneka det faktum att det verkligen var jag, Camilla, som satt där? Jag menar, det kunde ju också ha funnits en promillestor chans att någon trots allt visste om att jag, just jag, satt i bastun, och nu kom med ett viktigt ärende till mig. Och då skulle det onekligen ha verkat märkligt att svara att det inte är jag.

Situationen höll på att bli direkt pinsam då jag satt där och kurade i hörnet, oförmögen att kunna ge ett svar på vad som till synes var en enkel fråga. Eftersom jag ville undvika att stiga ut i duschrummet med byfånestämpel i pannan kände jag efter några andlösa sekunder (som kändes som en hel evighet) att jag måste haspla ur mig ett svar följt av någon slags snabb och enkel förklaring till min tvekan. Och torde därmed ha klarat av att rädda situationen från katastrof.

Vad lär ni er av detta? Det är inte bara frågor som Vad är meningen med livet? eller Hur stort är Universum? som är omöjliga att besvara. Ibland kan det faktiskt vara svårt att hitta svar på särdeles enkla och jordnära frågor som Camilla, är det du?

Bra ansiktsminne

Igår natt, yr och omtumlad efter att ha halvsovit mej från Kastrup till Helsingfors, krockade jag nästan i ankomsthallen med en kvinna som såg sådär halvbekant ut. Ni vet situationen - bekant ansikte men svårt att placera. Är det något jag mött via jobbet? Via förra jobbet rentav? Kan det vara någon av Makens bekanta? En av pojkarnas föredetta lärare? Någon som jobbar i en butikskassa? I bibban? På hälsocentralen? Arrrrrrgh! Tänk om hon hälsar! Borde jag hälsa först? Svenska eller finska?

I samma stund mötte chauffören upp, tog hand om en av hennes väskor och så gick de tillsammans mot ministerbilen. Jag slapp bry mitt sömniga huvud om vem som skulle hälsa först. Inte hon i alla fall. Merja Kyllönen, alltså.

En helt vanlig dag på jobbet...

Om du väntade dig att få läsa något rafflande och spännande från jobbet idag, så fick du tji. För jag har haft en riktigt vanlig dag på jobbet, nergrävd i papper och med fingrarna fastlimmade i tangentbordet. Det har verkligen varit Blue Monday, årets ledsnaste dag.     

Vardagsmat

Inspirerad av vännen Thomas' FB-statusuppdatering om rusthållarsmått tänkte jag att det skulle smaka bra med en riktigt mustig pripelsås till lunch igår.
Så jag sprang in till matbutiken för att köpa ett kilo malet kött. Men bredvid det malda köttet låg ett fat med finfin nötlever i tunna skivor och ropade till mig. Och jag kunde bara inte motstå den utan ändrade blixtsnabbt menyn till leversås istället. Och dessutom till halva priset, faktiskt.

Aah, så mör levern var efter att ha baddat en god stund i den kryddiga gräddsåsen. Potatismos serverades som tillbehör, naturligtvis. En riktig januarilunch.

Jo, jag erkänner

Jag är en sån. En sån shoppare som inte lägger tillbaka de kläder jag har provat på rätt ställe i butiken. Jag orkar aldrig irra runt i butiken och söka upp de ställningar därifrån jag plockat med mig plagg utan brukar lämpa av de kläder jag inte tänker köpa på första bästa ställning. Och jag tycker det är dumt av klädbutikerna att be sina kunder göra detta.
Leve de butiker som har ett räck för provade plagg utanför provrummen, dit man hänger de plagg man inte tänker köpa! Då har butikspersonalen lätt att hitta de kläder som provats och som måste hängas rätt på bygeln, där ärmar ska vändas rätt, byxbuntar vikas ner och knappar knäppas innan plagget hängs tillbaka på sin rätta plats, snyggt och prydligt för nästa kund att falla för.
Men nu irrar kunderna omkring med ett otal plagg i händerna och söker rätt räck, ställning eller hylla för just den här svarta skjortan, denhär vita toppen från reaställningen, den här gråa kjolen och jeansen på 50% rabatt. Utan en sportslig chans att hitta rätt i myllret av ställningar och avdelningar. Och skulle man mot förmodan hitta rätt plats för plagget så skruttas det in bland övriga plagg i en röra som inte är lockande för nästa kund.
Tänk en sån tid det måste gå åt varje kväll då personalen ska gå igenom hela butiken och hitta provade plagg, rätta till, vika om, hänga rätt och flytta till andra klädräck. Jag bjuder på den här idén helt gratis till alla klädbutiker. Vassegoda!