Segling och salta vindar

Under några dagar har jag varit gäst ombord på Makens båt. Gäst alltså, inte gast. Båten är inte familjens båt utan en båt som Maken äger tillsammans med den goda Vännen. Och ibland, om vädret är gynnsamt, bjuds familjen på seglats. Gynnsamt väder är det inte så ofta. Det får inte regna, vara kallt, blåsa för lite, blåsa för mycket eller blåsa från fel håll. Men då vädret är bra, då åker vi ut.
Jag är ingen genuin båtmänniska, men stundvis trivs jag riktigt bra på sjön. Det har för det mesta att göra med vädret och dess eventuella gynnsamhet. Det får inte regna, vara kallt, blåsa för mycket eller gunga så man blir sjösjuk. Men då vädret är bra, då vill jag gärna vara båtmänniska.

Vår senaste seglats gick till Hangö och hem igen via ESS hamn på Stuvuholmen. Två gästhamnar, två ytterligheter. (Det finns ju i och för sig ytterligare en ytterlighet, dvs att övernatta i naturhamn, men det är naturligtvis inte ett realistiskt alternativ.)

I Hangö finns duschar och bastu, toaletter, tvättmaskiner och Internet och färskt bröd till frukost. Och strandgatan med magasinrestaurangerna där man kan äta pizza som kvällsmat. Men kommer man sent till Hangö är det ont om lediga platser och man får tränga in sig mellan två jättestora segelbåtar, den ena med fryntliga, pratglada tyska långfärdsseglare och den andra med tysta, surmulna finnar, eventuellt från Raumo eller Esbo. Bryggan är så hög att man måste krypa iland och ombord och det är långt att gå till servicebyggnaden. Och endel nätter kan det gå rätt så livligt till i hamnen. Och kalaset går löst på 23 euro per natt.

På Stuvuholmen ligger för det mesta bara ett par andra båtlag som tillbringar kvällen med en stillsam gin rummy och lägger sig tidigt. Bastun är ganska primitiv och vedeldad men ligger fem steg från stranden. Stranden ligger visserligen i faret så man måste se noggrannt både till höger och vänster innan man hoppar nakupelle i vattnet. Det största nackdelen är väl utedasset dit man orienterar sig längs slingriga skogsstigar, fyllda av tusentals små kvistar som liknar ormar. Där sitter man sedan och minns historien om någon som på utedasset blev biten i rumpan av en mink och fick åka till sjukhuset för att operera bort den. Minken alltså. Inte rumpan.

Men då solen skiner från en klarblå himmel och vindarna fläktar så där lämpligt, då är det härligt att luta huvudet bakåt och kisa upp mot de vita seglen och lyssna till vågornas brus mot kölen. Då är sommaren som bäst. Då är det fint att vara båtmänniska!