Plötsligt har jag blivit rädd för att gå i trappor. Nå, inte i trappan till nedre våningen hemma eller trapporna på jobb där jag springer som en gasell vareviga dag. Förstås. Men i smala trappor, ojämna trappor, ostadiga trappor och framför allt i okända trappor. På väg ner alltså (uppför går det bra ännu).
Har det att göra med att mina medelålders ben nu har blivit ostadiga och opålitliga? Eller har det att göra med sviktande synskärpa både på långt håll och nära, vilket resulterar i dålig avståndsbedömning?
F-n vet, men där går jag på darrande ben och håller krampaktigt i ledstången eller till och med väggen om stången saknas. I de riktigt värsta trapporna med lösa stenar eller extremt smala trappsteg eller i snöiga och isiga trappor på vintern regredierar jag till barnstadiet och går nerför ett trappsteg i taget.
Mina nära och kära vet inte om de ska skämmas för mig eller bara vråla av skratt. Men brutna ben vill jag inte ha, så skratta på ni bara!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Det är släpärtstider igen. Under några korta högsommarveckor då man får tag på åkerärter på torget. En kortare period än den riktiga kräfts... -
Min arbetsplats har ett ovanligt rikt djurliv. Utanför huset strövar ofta hjortar och harar, och ibland kan en havsörn skymtas från konfere...
-
Under semestern sysselsatte sig Maken med ett snickararbete av gigantiska mått. Ja, inte storleksmässigt alltså, utan arbetsmässigt. Med ett...
Oj, Camilla, det där var verkligen mitt i prick! Välkommen i klubben....
SvaraRaderaKan du föreställa dig hur det är att guida i Raseborgs slott med Kristinas långa medeltida klänning och inga ledstänger?
Bongade dig på VN idag, förresten! Ha en skön morsdag med de dina :)
Välbongat hördu, jag försökte se anonym ut...
SvaraRaderaOch tack för att du avslöjade att jag inte är den enda som blir stapplig med åldern!