Mitt i Livet

Autumn blues

Morgonmörkret är värre än kvällsmörkret. Det var bara det jag vill säga. Over and out.

I förra veckan - jo, det har tagit mig några dagar att smälta intrycken - träffade jag en hop människor från förr i tiden. I ett skutt förflyttades jag tillbaka till början 1980-talet och gymnasietiden. Allt på grund av, eller kanske snarare tack vare vårt studentjubileum som firades i gamla hemtrakter i Pargas. Förbluffande nog är det alltså 40 år sedan vi fick våra vita mössor och knuffades ut i världen för att pröva våra vingar. Vingarna har prövats, men det var ett förvånansvärt välbehållet gäng som sammanstrålade för att utbyta gamla minnen och uppdatera varandra om vad som har hänt sedan 31 maj 1983. För det är faktiskt så att en del av studentkompisarna har jag inte träffat sedan den dagen. Stort tack till arrangörerna för en trevlig kväll!

Och då det här gänget träffas är det nyhetsstoff av kaliber. Det märker man eftersom vi har figurerat i spalterna i Åbo Underrättelser både 1983 och 2023. Det är bilden längst ner som är från i år. Man ser nämligen knappt skillnad på bilderna.

Airbnb på sommaren

På sommaren lever vårt hus upp till en hub för ungdomar från storstaden. Det kanske låter som om vi fungerar som sommarkoloni för barn från fattiga familjer med arbetande föräldrar, men så avses icke i detta fall. Nej, snarare tvärtom. Våra ungdomar, andras ungdomar och deras vänner lämnar sina små lägenheter i storstadens sommarhetta och vallfärdar i stora massor till skärdgårdsstaden för att umgås på bröllop, festivaler och kräftskivor eller spela golf och åka båt. Mera i stil med de rika stadsborna som åkte till Hangö och andra kurorter för att dricka brunn förr i världen. De anländer med buller och bång och kassar och katter och använder till buds stående service som välfyllt kylskåp, tvättmaskin, cykelutlåning, dusch och Alkos filial i pappas barskåp. Och vi grillar, bakar semlor, stryker en skjorta och agerar Uber. (Mina Uber-poäng är alldeles katastrofalt låga eftersom jag tydligen kör fel och sysslar med häftiga inbromsningar).

Fasiken så roligt det är med fullt hus! Okej, jag ska inte sticka under stol med att det stundvis under sommaren blir ganska hektiskt, och en kort period av lättnad infinner sig då stadsborna drar tillbaka till storstadsvimlet. Men nu längtar vi redan tills nästa gång det blir besök. Under vinterhalvåret hyser huset två halvtråkiga, tystlåtna medelåldringar som åker till jobbet, tittar på TV och går tidigt och lägger sig i en oändlig loop av mörka vinterdagar tills klockorna nästan stannar. För mycket och för lite skämmer allt, sägs det som bekant.

Nu då det bara är vi två som går i kylskåpsdörren, handlar vi sällan, kanske bara en gång i veckan. Det betyder också att det blir rätt tomt i kylen mot slutet. Visst, stapelvaror som knäckebröd, ättiksgurka, grädde och öl finns alltid, och vi skulle inte ha några som helst problem att klara de första 72 timmarna av en samhällsnedstängning. Men det är ju trevligt med frukt och pålägg och kanske en korvbit till kvällsmat, så igår begav vi oss till butiken för att storhandla. På butikslistan stod från tidigare
- kökstvål
- bakplåtspapper
- tändare
- olivolja

Jag tog en titt i kylen och fyllde på med
- inte gurka
- inte ost
- allt annat

Sedan åkte vi och handlade tre kassar fulla.

En lovande skörd

Tittade du på bilden? Alltså riktigt noggrant? Ser du ett litet plommonträd som helt klart skulle behöva en frisering? Då tittar du slarvigt! För bilden visar vårt plommonträds första skörd! Två lila plommon, fem före mogna och färdiga att skördas! Och två till som ännu är gula och skulle behöva få lite sol innan skörd.

Trädet har bott hos oss sedan 2019, och har sannerligen tagit god tid på sig att bära frukt. Men nu vänder det! Skörden kommer att vara enorm nästa höst!

Lottomiljardärer eller spågubbar

Tidig söndagsmorgon. En snabbkoll på yr.no och foreca för att planera dagen ger vid handen att solen strax ska gå upp och att den ska lysa glatt över oss hela söndagen. 🌞

Under förmiddagen hänger jag ut tre maskiner tvätt. Och klipper gräset. Under ett jämngrått molntäcke. Och stundvis i ett lätt duggregn. Inte så det blir vått, bara lätt fuktigt. Grillar lax och grönsaker till lunch. Vi äter ute på terrassen med tröja och strumpor på. Inga solglasögon behövs. ☁

Vidpass 17-tiden tittar solen äntligen fram. Bättre sent än aldrig kan man konstatera. Samtidigt som man undrar lite över meteorolog-jobbet och hur de tycker att de lyckas med sina väderutsikter. 5-6 år av studier borde väl ge någon slags insikt i hur man spår väder? Eller är det just spådomar det är frågan om? Att spå i teblad eller med vått pekfinger upp i luften? Jag tror slutresultatet faktiskt är lika tillförlitligt som det Meteorologiska institutet kommer med.

Förlåt så mycket alla meteorologer där ute, men särdeles pålitliga är ni inte. Och antagligen inte lottomiljardärer heller, så dåligt som ni gissar.

Ett galet semesterprojekt eller Det funkar faktiskt!

Under semestern sysselsatte sig Maken med ett snickararbete av gigantiska mått. Ja, inte storleksmässigt alltså, utan arbetsmässigt. Med ett gammalt vitrinskåp från Emmaus som bas tillverkade han ett kvartersbibliotek i stil med vårt hus som vi klämde ner utanför hagtornshäcken. Han hade ju naturligtvis vissa baktankar med projektet som inbegrep att jag behöver skiljas från några av mina älsklingar till förmån för bokskåpet. (Nej, inte våra barn för guds skull! Mina böcker så klart!) Det var ju meningen att vi båda ska bidra med det vi är bra på.

Modigt, utan att vi frågat lov vare sig av stadens nitiska tjänstemän eller våra grannar, stod alltså bokskåpet där en vacker dag i juli. Jag plockade högtidligen ut ett antal böcker ur min egen bokhylla, sade farväl till dem, och ställde in dem i skåpet. Redan samma kväll gjorde jag en kontrollrunda för att se om de ännu fanns kvar. Nå förstås. Där stod alla böcker ståtligt på hyllan. Antagligen hade ingen ens hunnit märka bokskåpets existens ännu.

Men döm om min stolthet då jag två dagar senare tog en sväng via skåpet och märkte att två av böckerna hade försvunnit! Tjohoo! Vi har också hunnit få beröm och papukaijamärke av ett par grannar och av några förbipasserande hundar med tillhörande mattar. Det värmer. Och idag, kan ni tänka er, hade bokskåpet fått påfyllning! Någon har passat på att lämna av några skatter till glädje för oss andra. Jag passade förstås genast på att håva in två av de nya böckerna (men säg inget till Maken!).

Ta en bok! Låna en bok! Hämta en bok! Det är bokskåpets enkla regler. Böcker som kan tas med på resa, få hundöron, glömmas ute i regnet eller bli sandiga på stranden. Delad glädje är dubbel glädje. Och nu är jag överlycklig över att bokskåpet redan efter en vecka tycks leva sitt eget liv! Välkommen förbi för att fynda du också!

Sjögångens högsta enskilda våg är nästan två gånger högre än den signifikanta våghöjden

Ursäkta vad? Har du nån gång hört uttrycket "signifikant våghöjd" nämnas i sjörapporterna? Eller när du sitter i en båt som gungar och kränger och är nära att sjunka? Och du kunde inte bry dig mindre om att den signifikanta våghöjden endast är 1 meter, eftersom vågorna i själva verket är betydligt högre.

Du ska alltså inte låta dig luras av att en lugn radioröst utlovar anspråkslösa våghöjder. Nej, du ska vet att den signifikanta våghöjden räknas "genom att multiplicera kvadratroten av variansen som är beräknad från sjögångens energispektrum med talet fyra". Det där förstår man ju förstås ingenting av, och kan heller inte räkna ut det själv om man inte råkar ha en boj som mäter sjögången till hands.

Det du behöver veta är att sjögångens högsta enskilda våg är nästan två gånger högre än den signifikanta våghöjden. Sjögången är som bekant oregelbunden, men kan bäst beskrivas med den signifikanta våghöjden (Hs) som motsvarar den våghöjd erfarna sjöfarare uppskattar med ögonmått. Trots mitt liv som sjöbjörn (nej, inte dom med gröna flaggor) har jag inte ögonmåttet som krävs. Men jag vet att då man gungar på i gammal sjö på Hangö Östra är det jättehöga vågor. Och det känns väldigt signifikant. Speciellt i magen. 😨