Allting är relativt. Eller är det?

Som barn tyckte vi att ett år var en oändligt lång tid. Tidsspannet mellan jularna, eller mellan två födelsedagar var omöjligt att greppa. Sommarlovet räckte en hel evighet och sportlovet en halv. Om man väntade på något stod tiden still. Och då man inte väntade på något speciellt befann man sig i stunden. Lekte. Läste. Retade småsystrar. Bakade med mommo. Spelade spel. Ritade. Eller gjorde så där lagom ingenting. 

Nu då man försöker stanna tiden och njuta i stunden rusar tiden fram. Från jul till påsk är det två blinkningar och sommarsemestern är en ynka blinkning lång. Vi väntar alltid på något. Och det kommer alltid väldigt snabbt på. Nästa semesterresa ska alltid vara inbokad. Kalendern full av evenemang. Är det vi som ger fart åt tiden? Eller går tiden fortare då man är äldre? Är det så att tiden inte går jämnt längs livet, utan en timme då du är barn motsvarar 10 minuter då du är vuxen? Och då du är gammal är en barntimme bara en minut lång? Är tiden relativ? Eller är det vår tidsuppfattning som är relativ? Utvecklas tiden liksom exponentiellt? 

Stora tankar snurrar nu under årets sista skälvande minuter. Eller är det timmar? Jag vågar inte fråga ett barn... Hur som helst blir det snart sommar. Fortare än kvickt. 

From all of us to all of you

Tänka sig. Så är det åter igen dan före dopparedan. Vintersolståndet är bakom oss och det nya året framför. Som traditionen påbjuder blir det skinka och julklappar och glögg och konfekt. Det blir sena kvällar och många glada skratt och för mycket mat och vin och förhoppningsvis många nya böcker. Det blir ett par dar ledigt och Netflixmaraton och kanske en promenad om vädret är samarbetsvilligt. 

Till dem som inte har allt det här vill vi som vanligt ge en liten gåva, i år blev det filtar, fruktträd och en bikupa. På detta sätt vill vi önska er alla en fin och vacker och glad jul precis på det sätt som ni trivs med. Puss och kram! 

Präktighet och anekdoter

Nu blir det bokrecension. Läser är det jag gör mest nuförtiden, förutom bingetittar senaste Hamilton-serien. Är lite osäker på om jultomten faktiskt kommer till ostädade hem, så där som ni alla säger uppmuntrande. I år blir det upp till bevis...

I juli reserverade jag presidentfru Jenni Haukios bok Sinun tähtesi täällä på biblioteket och fick plats 199 (!). I förra veckan, efter nästan 5 månaders väntan, var det äntligen min tur att hämta ut boken. Med inte speciellt höga förväntningar, eftersom recensionerna i somras var ganska ljumma. Men ändå med en förhoppning om att få glänta på dörren till presidentfrulivet och kanske ta del av en och annan spännande händelse under de nästan 12 åren Jenni Haukio har varit en fin representant för Finland. 

Men nej, aningen besviken är jag. Boken bjuder på ganska så tråkig läsning, mycket omständliga beskrivningar, mängder av källhänvisningar och citat och verser av författare och andra personer som gjort intryck på henne. Boken kan kanske bäst beskrivas som präktig. En hyllning till Finland och olika institutioner och organisationer, där hon framställer sig själv som en ödmjuk tjänare. 

Den personliga biten saknas nästan helt. Den som jag hade önskat se mycket mer av. Den som skulle visa kvinnan bakom det svala leendet, det välsminkade ansiktet, den perfekta frisyren. Finns det ens en "riktig" människa där bakom? En kvinna som kanske kunde dela med sig av någon tokrolig händelse från statsbesök eller intressanta människomöten. En kvinna som kanske tilltalar en prinsessa fel, som upptäcker hål på strumpbyxan just då ett gästande presidentpar anländer. En kvinna som kanske kunde göra små anspelningar på någon tafsande minister eller en kunglighet som tittar lite för djupt i glaset. Kanske har hon någon resefadäs att dela med sig av, eller kan tipsa om ett bra ställe att shoppa hem souvenirer? Ingenting sådant. Överhuvudtaget inte. Alls. 

Det mest privata är kanske anekdoten om hur hon och Lennu stöter på en räv på Gullranda och hur besviken hon är på media som inte låter henne vara i fred efter Aaros födelse. Men också dessa berättas med rak rygg och högburet huvud. Det blir aldrig några gapflabb, händer som viftar, vinglas som fälls eller pekfingrar. Det blir bara jämntjockt och - ja, just det - präktigt.     

Få se om vår nästa presidentgemål (usch ett så gammeldags ord!) kommer att visa upp en mer mänsklig sida? Eller i alla fall mer intressant? 

Revbensspjäll och julstädning

Hösten körde igång en förkylningscirkus utan like. Alla drabbades. Utom jag, som gick omkring och var frisk som en nötkärna, full av energi och stark som en björn. Och tyckte synd om alla de svaga ynkarna som hade fallit för virus av olika slag. 

Sen gick det som det gick. En morgon i november vaknade jag upp och kände mig eländig. Jag visste det inte då, men då började en förkylning som lätt kvalar in i flunssornas topp tre under hela mitt långa liv. Ja, den är ju ännu inte förbi, för all del. Då man gör något ska man väl göra den ordentligt?

Lätt feber under många dagar (jag menar egentligen stegring, men det kan jag inte säga för då skrattar alla rikssvenska läsare ihjäl sig). Huvudvärk. Och en infernalisk hosta som förorsakade sömnlösa nätter och försvunna stämband, men framför allt ett revbensbrott på höger sida. Det goda med revbensbrott är att det synnerligen effektivt motverkar hosta, eftersom hostandet är fruktansvärt plågsamt. Inte lika plågsamt som att nysa, förstås, men väldigt otrevligt. 

Här är vi nu, revbenet och jag. Det är dag 18 och jag är långt ifrån återställd. Febern, värken och hostan är nu borta och rösten är tillbaka, hes och skrovlig. Men energin blev nånstans där i november. Frågan är om den nånsin kommer igen. Och hur ska det gå med julstädningen? 

Jul i lådan

Är det kanske någon av er som minns Boklådan? Makens och mitt semesterprojekt som utmynnade i grannskapets mest omtalade inflyttning under sommaren? 

Boklådan har varit i god användning under sensommaren och hösten. Vi har fått uppmuntrande tillrop av grannar och andra som vandrar förbi. Vi har blivit omskrivna i kulturtidskrifter och vi har fått tackkort och choklad som tack för gott initiativ! Och vi har känt oss lite stolta och glada faktiskt. 

Nu har de första snöflingorna fallit, och det är dags att packa ihop böckerna och stänga för vintern. Och dags för en kort summering av den första säsongen. Vi började med att lägga ut 25 böcker i lådan. Under hösten har det tillkommit 49 böcker, alltså har totalt 74 litterära verk tagit en sväng via boklådan. Det är ju fullt möjligt att det är ännu fler än så, för jag har inte kollat lådan alla dagar, utan ett par gånger i veckan. Slutsaldot då jag tömde boklådan var 33 böcker (som nu väntar i en kasse på att det blir vår igen). Alltså är det (minst) 41 böcker som har hittat nya hem under hösten. Jag har ju ingenting att jämföra med, så jag tillåter mig att jubla över det här saldot! 

Det är varierande litteratur som har defilerat förbi. Allt från feelgood och klassiker, Dan Brown och en massa svenska deckare till Roslings Factfulness och några Bellmanhistorier. Ett par cocktailböcker som jag trodde hade dumpats i boklådan hittade nya ägare efter bara ett par dagar. Mest är det böcker på svenska, men också en del finska böcker och några engelska romaner har dykt upp. Allt passar i boklådan!

Nu har jag dekorerat med en ljusslinga, en tekopp och lite vackra löv. Om några veckor flyttar en tomtefamilj in i skåpet. Och sedan räcker det inte länge tills boklådan kan fyllas med böcker igen. Snart är det vår! 

Tanken är snabbare än pennan

Det har framkommit att mitt förra inlägg om motionsappen bäddade för missförstånd. Jag ville visa på att appen gjorde ett gigantiskt fel då den trodde 42 minuter vattenjumppa var 1600 KILOmeter simning. En fysisk omöjlighet. Men det visar sig att endel trodde att jag hade simmat 1600 METER på 42 minuter. Vilket för mig faktiskt också är en fysisk omöjlighet. 

Jaja. Att skriva sarkastiskt och kortfattat och utgå från att folk kan läsa mina tankar funkar alltså inte. Gör om, gör rätt. 

Det viktigaste är ändå att ni fattar att jag inte är en olympisk simmare. Men att jag har en motionsapp med en egen vilja. Och sen kanske ni skulle kunna läsa lite noggrannare också. Eller med lite mer eftertanke...

Bassängrekord

Om någon undrar över att det kanske varit lite tyst här i hörnet en tid så är det ingen orsak till oro. November är som vanligt överväldigande i sin gråhet och sitt mörker och sin dysterhet och jag har fullt upp med att hållas stående. Maken har lidit av århundradets man flu och jag har glidit omkring och duckat för viruset. Det ser ut att ha lyckats. 

Jag försöker också hålla igång och motionera, och då ni ser den här noteringen i min motionsapp, så inser ni att jag just nu står på toppen av konditionskurvan. 1600 kilometer (!) simmat på 42 minuter. Efter det är man värd en skön sväng i bastun.