Som barn tyckte vi att ett år var en oändligt lång tid. Tidsspannet mellan jularna, eller mellan två födelsedagar var omöjligt att greppa. Sommarlovet räckte en hel evighet och sportlovet en halv. Om man väntade på något stod tiden still. Och då man inte väntade på något speciellt befann man sig i stunden. Lekte. Läste. Retade småsystrar. Bakade med mommo. Spelade spel. Ritade. Eller gjorde så där lagom ingenting.
Nu då man försöker stanna tiden och njuta i stunden rusar tiden fram. Från jul till påsk är det två blinkningar och sommarsemestern är en ynka blinkning lång. Vi väntar alltid på något. Och det kommer alltid väldigt snabbt på. Nästa semesterresa ska alltid vara inbokad. Kalendern full av evenemang. Är det vi som ger fart åt tiden? Eller går tiden fortare då man är äldre? Är det så att tiden inte går jämnt längs livet, utan en timme då du är barn motsvarar 10 minuter då du är vuxen? Och då du är gammal är en barntimme bara en minut lång? Är tiden relativ? Eller är det vår tidsuppfattning som är relativ? Utvecklas tiden liksom exponentiellt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar