Historiens vingslag

Jag jobbar vidare med projektet 'Scanna in gamla foton och negativ'. Min scanner är inte speciellt snabb och det finns mängder av negativ så arbetet går inte fram med stormsteg precis. Beräknar vara klar till pensioneringen ungefär. 
Häromdagen hade jag kommit fram till 1988, närmare bestämt maj 1988 och vårt bröllop. Vet inte om jag ska skratta eller gråta - skratta för att alla ser så roliga ut i sina åttiotalshår och -kläder, eller gråta för att det är så länge sedan och för att vi var så unga och vackra på den tiden. 
Ni som var med kommer kanske ihåg den här lördagskvällen...

Uttåg ur Pargas kyrka som man och hustru. Observera gärna makens vita tennisstrumpor i festskorna.
Dethär var alltså innan Lenita Airisto hade levererat instruktioner om strumpfärg till Finlands folk. 
Traditionell bröllopstårta.
Observera gärna de riktiga kamerorna i bakgrunden. Ingen fotade med telefon. Ingen textade, instagrammade, facebookade eller snapchattade heller för den delen. Mest dansade vi och hade roligt.
Visst var det en spännande dag, men det här är nog enda gången jag var riktigt rädd. Skulle vilja påstå att de hjälpande händerna knappast var riktigt nyktra heller så det här hade kunnat sluta hur som helst. Sen åkte vi hem. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Omväxling är ansträngande

En hektisk men intressant vecka börjar närma sig sitt slut. Söndag i Zürich,  eller egentligen på ett hotell invid flygplatsen. Måndag på fi...