Hej små stjärnögon!
Jag längtar till höstmörket! Sommaren är helt ok, förstås, men om ni orkar läsa till slut ska jag förklara varför jag ser fram emot den mörka årstiden igen.
Lider ni av torra ögon? Ni vet sådana där gammelmansögon, bleka och vattniga, trötta gubbögon som måste torkas nu och då med en lindrigt ren snusnäsduk? Nu är jag ju ingen gammal gubbe, men sedan många år lider jag av torra ögon, som ibland rinner ymnigare än Gullfossfallet på Island.
Då jag första gången insåg att mina ögon började rinna helt av sig själv, utan att jag var ledsen eller grät av glädje, trodde jag att ögonen hade drabbats av en sjukdom som skulle leda till att jag blev blind eller rentav död. (Jag har ganska livlig fantasi i vissa situationer). Tills ett hjälpsamt mottagningsbiträde på ögonläkarmottagningen upplyste mig om att mina ögon bara är torra och behöver smörjande ögondroppar, receptfria på apoteket. Vilken lättnad!
Länge räckte det med en omgång droppar på kvällen, men ju ädre jag blir desto mera smörjmedel behöver ögonen. Speciellt nu på sommaren droppar jag morgon, middag, kväll och flere gånger där emellan. Och ögonen rinner ändå. Polaroidglasögen hjälper nada, solen och blåsten är våra värsta fiender. Och mobilskärmar och vita boksidor. Och nu gör det ont i ögonen också. Så ont att jag ibland googlar på hur det känns att tappa hornhinnan eller hur grönstarr ter sig. Maken har erbjudit sig att skaffa mej svarta ögonlappar som sjörövare har, men eftersom båda ögonen rinner lika mycket blir det ju inte så bra.
Så. Här sitter jag ute på det skimrande Skärgårdshavet och kisar mot solen med tårar ständigt rinnande längs kinderna. Tacksamt går jag ner i kajutan på kvällarna och drar ner gardinerna. Som ett riktigt murmeldjur. Eller en gammal gubbe. Och väntar på höstmörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar