måndag 31 juli 2017

Matematikprov, nej tack!

Jag har tagit skärgårdsskepparexamen. (Den enda ombord på vår båt med skepparexamen, faktiskt. Det är därför jag får kalla mej kapten.) Jag gick kursen nån gång för 10-15 år sedan, i samband med att vi skaffade motorbåten Ines. Jag tänkte mig att kursen skulle ge mig sjövana och sjövett och att jag skulle få lära mig en massa praktiska och bra saker om hur man beter sig till sjöss och hanterar båtar. Ja till och med knyta en och annan knop kanske.

Jo, nej. Skärgårdsskepparkursen går ut på att man ska lära sig navigera och ta ut bäringar, räkna ut tider, klockslag och rutter. I typ tretton veckor satt jag alltså med passare, gradskiva, blyertspenna och rutigt papper och sysslade med att RÄKNA. Den förhatliga gymnasiematematiken revisited liksom. Med hjärtat i halsgropen och svettiga händer försökte jag snegla mot bordsgrannens häfte för att kolla att mina uträkningar stämde. Sällan gjorde de det det. För med mesta hade det att göra med att jag alltsomoftast glömde att beakta sjökortets deviation eller hade gjort helt vanliga räknefel i en salig blandning av sjömil och knop och sekunder och grader och fan och hans mormor. Som om vi nånsin skulle sitta i båten och RÄKNA morgondagens rutter? Vi har sjökort med inprickade farleder, plotter på instrumentbrädan och elektroniskt sjökort i iPaden. Och skulle mot förmodan plottern gå sönder, sjökorten flyga över bord och laddningen ta slut i iPaden så stannar vi troligen i hamn.

Kort sagt, någon nytta av skärgårdsskepparexamen har jag inte haft. Men jag klarade slutprovet. Det gjorde jag. 

Summan av kardemumman är två förslag:
- byt namn på skärdgårdsskepparexamen till skärgårdsnavigationsexamen och
- bygg ihop en kurs för blivande skärgårdsskeppare där man diskuterar sjömärken, båthantering, septitankar, farleder och landtagning samtidigt som man petar med lite knopar och lär sig båtterminologi. Man kunde koka kaffe på gaslåga och dricka en Gammeldansk eller två också för att skapa stämning. 

En annan observation som jag gjort under sommaren är avsaknaden av väg- och namnskyltar i skärgården. Varför i hela fridens dagar ska allt vara så anonymt ute till havs där alla holmar och skär liknar varandra? Önamnen kunde märkas ut tydligt och klart (Lökskär och Skarvgrundet och Halsholmen och Musborstan och Sandö och Alglo och Lillsadeln)(alla här nämnda är riktiga namn på öar, faktiskt), farlederna förses med vägskyltar, djup och riktningsvisare, speciellt i korsningarna (Farled mot Sibbo Fagerö, djup 1,8), och avståndsskyltar placeras ut med jämna mellanrum (Porkala 7 sjömil). Alla vi med dåligt lokalsinne skulle vara evigt tacksamma och skärgårdsnavigationskursen kunde avskaffas helt och hållet. Ju mer jag tänker på detta inser jag vilken strålande idé jag har fått. Trafikverket, here I come!

Föredömlig skyltning på Alglo.

Har ni förresten tänkt på hur många holmar i skärgården som heter Kabel eller Kaapeli?
Vi mötte m/v Schippersgracht i farleden in mot hamnen i Ingå. 
Trafikpolis.




2 kommentarer:

  1. Jag vill no inte se namnskyltar på holmar. Du har ju sjökort,potter etc. Däremot fler böcker med historier o historik om öar och alla de som finns samlade på ett ställe. Dvs lätta att hitta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har säkert bra lokalsinne? Vi som inte har det röstar för namnskyltar. Ja, jag i alla fall 😀

      Radera