Drama i timmar

Maken och jag har börjat knarka!

Knarka TV-serier, alltså. 

Egentligen är vi TV-traditionalister, uppväxta som vi är med TV-tittandet på sjuttiotalet. Då visades program endast på kvällstid, på två kanaler till att börja med. Serierna gick en gång per vecka, och fungerade som samtalsämne vid kaffeborden följande dag eftersom alla tittade på Dallas och Lilla huset på prärien på samma gång. Då antalet kanaler ökade och videoapparaterna gjorde sitt intåg i hemmen blev det lite knepigare att diskutera Onedin-linjen följande dag eftersom det alltid fanns någon i sällskapet som skrek till att hen hade bandat gårdagens avsnitt och inte hunnit se det ännu. 

Och på detta sätt skulle vi alltså gärna fortsätta att sköta vårt TV-tittande.

Men samtidigt vill man ju hänga med sin tid också, och har nu lärt oss använda Netflix. Vi började småskaligt och letade mödosamt och under vilda diskussioner fram en och annan film som vi avnjöt under de få kvällar då TV-tablån inte föll oss i smaken. En kväll valde vi vad vi trodde var en svensk film, som sedermera visade sig vara en tiodelad serie, och då var vi fast. Idag har vi stormtittat på de sista tre avsnitten av den politiska dramaserien Blå ögon och börjar nu bli aningen trötta i ögonen. Riktiga hårdknarkare är vi alltså inte ännu, nu får nog Netflix vila några veckor tror jag. 

 

Rekommenderar varmt den här serien. Rykande aktuell ännu idag då främlingsfientligheten frodas som aldrig förr. Och ett plus ska den ha för att skådespelargardet består av lite andra ansikten än de man normalt ser i dagens svenska utbud. Ingen Lassgård, Röse, Persbrandt eller Jäkhel på rollistan. Fräscht!