Det blåser 8 sekundmeter. Upp till 12 i byarna. Det går vita gäss på havet där var sjunde våg slår så hårt mot båtskrovet att man tror Marea ska klyvas itu. (Sånt har hänt. Faktiskt. Fast kanske inte på Skiftet.). Vi kryssar och båten lutar nittio grader.
Jag sitter påpaltad under regnskyddet och försöker fästa blicken på horisonten för att inte bli sjösjuk. Man borde äta nånting men jag kan inte ta mej ner i kabyssen nu då båten kastas som ett nötskal på vågorna. Och skulle jag mot förmodan få tag i mat och dryck skulle jag inte kunna äta och dricka eftersom jag inte kan gå ner i båten på toaletten.
Maken, som tillfälligt förvandlats till en märklig kombination av Hjallis Harkimo och kapten Nemo, står bredbent vid rodret iförd full seglarmundering och mössa. Likt en manlig Lilla My skriker han av förtjusning då vi surfar fram över vågtopparna. Då jag med jämna mellanrum uppdaterar mig om vår postion (Ärviframmesnart? Ärviframmesnart?) svarar han milt överseende som den gamle och havet att vi tids nog är framme och ″det är seglingen som är målet med resan″.
En annan dag på havet:
Vi lägger ut i bleke. Små krusningar syns på vattnet. Det blåser mellan 1,5 och 2 sekundmeter. Perfekt vind. Motvilligt drar Maken segel och vi tar oss fram i en lagom fart på några knop. Marea lutar knappt.
Otåligt försöker Maken, som idag påminner mest om en kombination av Alex Stubb och Usain Bolt som har jättebrått nånstans, trimma de slaka seglen. Utan större framgång. Vi guppar fram.
Som en livsnjutande Snusmumrik sträcker jag ut mig i solen i sittbrunnen. Vänligt och pedagogiskt upplyser jag Maken om att vi inte har bråttom till Kökar och ″det är seglingen som är målet med resan″.
Få se hur det blåser i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar