Första sommardagen

Tänk, så kom den äntligen! Den första sommardagen! Kanske hade du redan gett upp hoppet? Stuvat undan sommarklänningarna och slängt solkrämen? Börjat fundera på julförberedelserna? Juni är nästan förbi, men bättre sent än aldrig tyckte jag och tog en cykeltur genom sommarstaden. Alla, bokstavligen alla, hade krupit ut ur sina vinterlyor. Lejonparken var full av lekande barn och köerna till glasskioskerna ringlade sig långa. Ute på stadsfjärden pärrade båtar omkring och terrassen på Baywatch var i det närmaste fullsatt. I Stallörsparken umgicks ett par picknick-sällskap och på stranden spelade några lättklädda ungdomar beachvolley i strandskvalpet. Minigolfen var igång och längs Västvallen flanerade både gamla och unga, Ekenäsbor och turister. 

Välkommen ljuva sommar! Hoppas verkligen du är här för att stanna!

     

Östersjöns pärla, del 2

Ni trodde kanske att Bornholm-resan var klappad och klar. Nehej, den ska stötas och blötas lite till, för det är ju med resor så att planeringen och väntandet står för en tredjedel av det roliga, själva resan en annan tredjedel och minnena, bilderna och berättelserna utgör den sista tredjedelen. 

En dag hyrde vi cyklar och utforskade Rønnes näromgivning.
Här får Helkama slänga sig i väggen, Brennabor bjöd på jättebra elcyklar.

 

På kvällarna spelade vi Hitster, Yatzy och Åtta av hjärtans lust. 

Vi åt inte alltid på restaurang, och köket i huset var så pass nödtorftigt utrustat att den inplanerade matlagningen fick stryka på foten.
Men thaimat och pizza funkar bra som takeaway om man inte orkar leta upp en lämplig restaurang.  

Flashback till 1990-talets somrar då vi bilade runt i Norden med tre småpojkar i baksätet. Bra rymdes de nuförtiden mer bredaxlade killarna där bak, och grälade mindre än förr i världen. Det nyaste barnet fick vika ihop sig längst bak i bilen. Trångt men mysigt. 

Det finns flera mikrobryggerier runtom Bornholm. Här kör vi ölprovning på Svaneke Bryghus.
Doppelbocken Sweet Mary längst till höger tänkte knäcka mig...

På Nordbornholms Røgeri i Allinge tänkte vi äta ihjäl oss på den enorma fiskbuffén.
Makrill, rökt ål, böckling, handskalade rökar, massvis av sillar och röror och andra fiskar. Mums!

30 sekunder med fötterna i Östersjön och känseln försvann i tårna. Det blev inget dopp. 

Minigolf hör naturligtvis till programmet.
Gudhjem bjöd på en jättefin, men klurig och utmanande golfbana med vidunderligt vacker utsikt. Spelet, nja...

Östersjöns pärla

Hur är det med Bornholm? Ligger ön på din tio-i-topp-lista över resmål? Kanske inte, men nu tycker jag verkligen att du ska lägga dit den. Vi är nyligen hemkomna efter en kort vecka på ett soligt, blåsigt och väldigt fint Bornholm och jag kan inget annat än rekommendera ett besök på ön som kallas Östersjöns pärla eller Solskensön.

 

Att ta sig dit gör man inte i en handvändning, men resan är ju som bekant målet, och man har mycket roligt medan man tar sig med bil - flyg - Öresundståg - Pågatåg - färja till Rønne, öns största stad. Vi anlände i samlad tropp med alla våra barn, och slog läger i Mortens mysiga Airbnb-hus, med mycket centralt läge, ett stenkast från Lille Torv och två från Store Torv.  

Innergården var skyddad för vind och bjöd på både mistel och fikonträd.
Endel kallade den lummig, andra skulle gärna ha tagit en runda med häcksax och skottkärra.  

På Bornholm bor nästan 40 000 danskar, varav kring 14 000 i Rønne. Ön besöks årligen av över 600 000 turister varje år, men den livligaste säsongen hade inte kört igång ännu, så vi kunde njuta av lagom lugn och ro. 

Rønne Fyr. Ett vackert landmärke som inte längre är i bruk. 

Hela ön är grön och lummig.
Stockrosorna var på vippen att slå ut, jag tänker mej att stan formligen exploderar av färger om en vecka eller två. 

Bornholm är mycket mer än Rønne. Vi utforskade ön med både bil och cykel. Speciellt östra sidan och sydspetsen är väldigt vackra områden. 

Rundkirken i Nyker.

Hammershus fästning.

De underbara sanddynerna på Dueodde.
Som ni ser är det redan kväll, rätt så blåsigt och inte speciellt varmt.  

Mera böcker till folket

Hej govänner! Inspirationen tryter trots att sommaren är här och det grönskar för fullt där ute. Eller kanske just därför? Jag brukar ibland slänga in lite boktips då det har varit klent med bloggandet, och tänker att nu är det definitivt dags. Vårens läsesaldo ligger på 34 böcker, varav största delen har varit gamla (och nya) goda deckare varvat med lite feelgood. Dessa behöver inte omnämnas speciellt, istället ska jag plocka fram några udda fåglar ur den jämntjocka underhållningsläsningen.

Susan Abulhawa, Morgon i Jenin

Abulhawa är en palestinsk-amerikansk författare som skriver hjärtskärande om palestinska livsöden.

Renée Rosen, Sommaren på Park Avenue

Ruth Kvarnström-Jones, De fenomenala fruntimren på Grand Hotel

Två romaner som baserar sig på verkliga personer, båda pionjärer och banbrytare på sin tid: Helen Gurley-Brown, chefredaktör på Cosmopolitan på 1960-talet och Wilhelmina Skogh, entreprenör i hotellbranschen i början av 1900-talet. Underhållande berättelser med historiskt perspektiv .

Richard Morais, En fransk curry

En färgstark och matglad indisk familj möter Michelinköket i Frankrike. Såg ni filmen med Helen Mirren?

Karin Collins, Där jag har min hjärtans kär

Den avslutande delen i trilogin om Hangö under krigsåren. Slutet gott, allting gott? Nej, tyvärr. Men hem till Hangö fick de komma i alla fall. 

Jag avslutar som vanligt med att puffa finlandssvensk litteratur. Vi har goda deckarförfattare!

Eva Frantz, Ungen min får du aldrig

- fjärde boken om Anna Glad  

Tomas Järvinen, Lit de parade

- kusliga mord i Borgå  

Nilla Kjellsdotter, Tills natten är slut

- kusliga mord i Österbotten

Konstens natt

Ibland - tack och lov mycket sällan - behöver man avbryta skönhetssömnen för att ta en sväng via toaletten. Detta kan inträffa om man har varit oförsiktig med vätskeintaget strax innan läggdags. 

Jag trevar mig fram längs den välbekanta rutten i det mörklagda sovrummet (jag kan sova gott i öronbedövande oväsen, men har svårt med minsta lilla ljussken). I köket lyser under vinterhalvåret en svag lampa i fönstret. Den behövs för att ge lite ledljus för den som behöver ta ett glas vatten eller någon som kommer sent hem på natten. Men jag svänger vänster till toaletten och går in. Där behöver jag inte tända lampan, vilket skulle vara förödande för nattunga ögon och därigenom fortsatt sömn, utan staden ombesörjer vänligt nog en lagom belysning rakt in i vår toalett. Då jag sitter på toaletten kan jag njuta av den här vackra fönsterbrädssilhuetten som avspeglas på dörren. (Det är inte mitt natthår som syns till vänster, det är en aloeväxt.) 

Minnet är bra, men kort

Mitt liv är uppbyggt på PostIt-lappar. Också hemma, men framför allt på jobbet. Jag är inte dement (tror jag i alla fall) men har tydligen minne som en guldfisk. Eller som ekorren i Trollvinter. För att minnas en sak, viktig eller mindre viktig, måste den skrivas ner. På en lapp eller en lista eller i kalendern. Det jag hör, lovar eller överenskommer glömmer jag i följande sekund. 

Jag lever med hjärtat ständigt i halsgropen och oroar mig för att jag ska glömma något väsentligt. Jag rafsar ner ett par ord på en lapp och applicerar lapparna utan inbördes ordning framför mig på skrivbordet, bakpå telefonen eller på laptopens lock. Då man stänger laptopen kan man ibland råka ut för riktiga överraskningar...

Ibland är det bråttom eller obekvämt att skriva lappen eller pennan slutar fungera, varpå texten verkar ha nedtecknats av en läkare och följaktligen är omöjlig att tolka. Då är jag illa ute. På samma lapp kan ibland noteras flera, inbördes inte hopkopplade ärenden. Speciellt om PostIt-blocket har gömt sig bland pappershögarna. Det försvårar systemet ytterligare. 

Då saken är skött (samtalet är ringt, dokumentet är skrivet, filen slutförd, ärendet delegerat, mailet skickat, ja, ni fattar), skruttar jag lappen och slänger den. Med stor tillfredsställelse. Flera gånger om dagen inventerar jag mina lappar, prioriterar och skriver om eller förtydligar, delegerar, kallar till möte eller reserverar kalendertid. Vid hemfärd är det av yttersta vikt att snabbt ögna igenom lapparna en sista gång ifall jag skulle ha missat nånting som ännu behöver skötas samma dag. 

Lite spänning i livet är bra, men att hela tiden leva med andan i halsen och med stöd av ett korthus av PostIt-lappar är inte att rekommendera. Men så funkar det. 

Hanami i västnyländsk tappning

Nån gång ska jag komma mig iväg till Japan för att uppleva Hanami-högtiden och njuta av de underbart vackra körsbärsträden då de blommar. I väntan på den resan kan man ju uppleva körsbärsblomningen i Kungsträdgården i Stockholm, eller i Kasberget i Helsingfors. Ifall körsbärsträden klarade av den överraskande beskärningen i fjol alltså. Lite sakura njuter vi av i Ekenäs också, man får väl vara glad för det lilla. 

Körsbärsträd, sakura, på Rådhustorget. 

Förresten kan vi väl komma överens om att vitsippsblomningen på Ramsholmen är en slags Hanami på västnyländskt vis? Man tager vad man haver, liksom. 

Helt galet

Det är mycket som är galet på social media. Så mycket att det är ingen idé att försöka räkna upp eller rangordna tokigheterna. Men en sak måste vi få ett slut på. Memmafilmerna! Långa och korta filmsnuttar där utlänningar i överraskande situationer ombeds/tvingas smaka på memma.  

Influencers och redaktörer kutar omkring på torg och i kök och sticker en riva memma under näsan på intet ont anande utlänningar, som aldrig hört talas om rätten. Vi vet ju att utseendet kan verka misstänksamt om man inte känner till receptet och tillagningen, så det är ingen överraskning att de flesta ser lite fundersamma ut. Och sedan ska de smaka på memman UTAN tillbehör. Vad är det för galenskaper? Brukar du äta din memma au naturel? Nehej, visst inte. Memma ska avnjutas med socker och gräddmjölk (hälften grädde, hälften mjölk). 

Skärp er! Bjud gärna memma åt personer som inte har smakat delikatessen tidigare. Men ät själv som sällskap, och visa modell hur man ska göra. Då har du chans att övertyga nybörjare om memmans förträfflighet. 

Om jag inte svarar i telefon...

Jag har alltid varit dålig på att ringa. Föredrar alla gånger e-post, Whatsapp eller kontakt via Teams. Nu har jag slutat svara i telefon också, eftersom 9 av 10 inkommande samtal till min telefon verkar komma från nån som vill sälja något till mig. Min telefon screenar alltså samtalen, och i det flesta fall varnar den om att samtalet är "Förmodligen skräp". Det måste väl ändå vara telefonens bästa egenskap!

Jag struntar kategoriskt i allt som föreslås vara skräp. Är tveksam till att svara på okända nummer i allmänhet, men brukar ibland besvära mig med att kolla upp vem som ringde. I 9 fall av 10 är numret hemligt eller kommer från en Prepaid, och "från numret rings ovanligt många samtal". 

Häromdagen blev jag ändå glatt överraskad då telefonen klämde i med sin glada melodi. Den här gången var det inte fråga om förmodligen skräp, utan "Potentiellt bedrägeri". Roligt med omväxling ibland 😁, eller hur? 

Öroninflammation

Åldern kommer inte ensam. Nej, den har sällskap av en massa krämpor. Men den här krämpan är faktiskt inte en riktig sjukdom, utan bara en riktigt envis öronmask. Ni lider säkert av den allihop idag? KAJs Bara bada bastu, alltså, som spelas i tid och otid på alla radiokanaler, VM i skidning, sociala medier, nyhetssändningar och alla slags sammankomster med självaktning. 

KAJ-febern började för ett par veckor sedan då gruppens bidrag gick vidare till Mello-final och kulminerar (hoppas jag!) idag då alla vill säga sitt om humorgruppen. Inte ett ont ord har jag förresten att säga om de roliga och gulliga helyllepöjkarna från Vörå. Men öronmasken börjar bli lite störande. I natt sov jag lite oroligt, och varenda gång jag vaknade upp slog Bara bada bastu-slingan omedelbart till och började sjunga med full kraft. Precis som om jag hade varit med på Mellos efterfest i Stockholm. Sätter jag på radion spelas den där ungefär varje kvart. Scrollar jag på Instagram dyker KAJ upp med dragspel och rökmaskin och badar bastu. Eller så är det riksdagsmän eller ambassadpersonal eller dagisbarn eller andra grupperingar som har lärt sig dansstegen och badar på för fulla muggar.  

Om inte bastu, brännvin och tjära hjälper, så är det döden, lär ska vara ett gammalt ordspråk från Pargas.  Antibiotika hjälper i alla fall inte, enda lösningen verkar vara att få tag i en annan öronmask. Har du nån bra att föreslå?

Bara bada bastu

Nåldynan

Hej go'vänner! Vi är tillbaka efter en lång och plågsam bloggpaus. Plågsam för mig, alltså, inte för dig nödvändigtvis. De senaste veckorna har präglats av värk i käkleden samt extrem tandvärk, och jag har irrat omkring som dimma och fått väldigt lite uträttat. Äntligen börjar jag ändå se ljus i tunneln, efter flera besök hos tandläkare, öron-, näsa-, halsexpert, röntgen och små blå piller som ska ta udden av smärtan men bara gör dig dimmig och simmig och lullig. 

Såtillvida ont har jag haft, att jag till och med har provat på akupunktur och laserbehandling för att lindra värken. Det är oklart huruvida dessa åtgärder har hjälpt, men knappast har det i alla fall blivit värre. Ett är säkert, en behandling med akupunktur och laser lindrar en olidlig tandvärk för ett dygn ungefär. Sedan är värken tillbaka. 

Varen inte oroliga. Familje-, mat-, trädgårds-, litteratur- och resebloggen ska inte bli en mötesplats för insikter i vård och hälsa. Jag bidrar inte med råd eller rekommendationer, men vill ändå stoltsera med nåläventyret. Tack till min akupunktör som perforerade mig med 6-7 små nålstick i vänster fot och ben, samt i båda händerna. En alltigenom intressant upplevelse. Nu ska jag googla vidare och reda ut ifall akupunktur hjälper mot närsynthet, musarm och ont i knäna också. 

Bättre sent än aldrig

Sist på bollen. Sent ska syndaren vakna. Var sak har sin tid. Jaja, nu har också jag äntligen tagit mig en tur på det nya, världskända konstmuséet Chappe. De flesta Ekenäsbor har hunnit besöka det vackra huset, många till och med flere gånger. Utställningar har bytts medan jag har passerat förbi den svarta fasaden otaliga gånger. Utanför. Men idag var det äntligen min tur. 

Chappe är väl värt ett besök, eller återkommande besök var gång utställningarna uppdateras. Huset är stort och luftigt och bjöd den här gången på fotokonst, barocksilver och Disneyfigurer i en salig med rolig blandning. 

Genom de generösa fönstren kan man också beskåda grannskapet, ifall det som hänger på väggarna inte intresserar.  

Pez!

Spännande vinklar, vackra ytor, glittrande tak och andra överraskningar. 

Konst till och med på toaletten. 

Ta dig en tur, vetja, eller läs mera här: Chappe

Hohoo! Är ni kvar där ute? Eller har ni hoppat på trenden och gjort slut med Trump och Musk och Zuckerberg? 

Användarstatistik från 2024 placerar Facebook,YouTube och Instagram i topp både i världen och i Finland. Nu rapporteras om att användare lämnar Zuckerbergs Meta-plattformen i stora skaror i protest mot den politiska utvecklingen i USA. Twitter, förlåt jag menar X, har redan tidigare drabbats av massflykt. Eller är det bara tomt prat? Många hänger ändå kvar på sina favoritplattformar oberoende av ägarskap eller politisk korrekthet. Finns det ens alternativ? Förutom att skriva brev och umgås irl, förstås.

Själv tappade jag farten efter ha gått med på Instagram och orkar inte ta mig an nånting nytt. Jag är liksom nöjd med vad jag har. För tillfället i alla fall. Ni kan väl hojta till då ni drar vidare. Och berätta vart. Ifall jag någon gång är  redo för en ny plattform.

En evighetsmaskin

Fråga 1

Är det faktiskt nödvändigt att göra en app till en eltandborste? (Är det faktiskt nödvändigt att göra appar till ALLT?) 

Fråga 2

Är det faktiskt nödvändigt att ladda ner den appen? Tydligen, för nuförtiden borstar jag alltså tänderna med min nya tandborste som jag fick i julklapp, samt under översyn och glada hejarop från tandborstappen. Jag är svag för smicker och beröm, och tar tacksamt emot positiv feedback efter varje tvätt. Skulle du kunna motstå en high five efter kvällsborstningen?

Den är snygg också och tvättar väldigt rent. Och till råga på allt verkar den vara en evighetsmaskin?! Jag tog ibruk den genast på juldagen, med befintlig laddning direkt ur paketet. Och har inte behövt ladda den ännu! Min förra tandborste med några år på nacken krävde laddning minst varannan vecka. 

Tänk om man inte behöver byta ut borsthuvudet heller. Vilket kap!

800 gram

Jag tänker väldigt mycket på de nya näringsrekommendationerna. Vilket är lite märkligt med tanke på den livserfarenhet och levnadsvisdom som jag ackumulerat under de senaste decennierna. Jag är ju uppvuxen med tallriksmodeller och matpyramider som jag gladeligen struntat i med god framgång. (Framgång, ja, jag lever ju). Men nu går jag dagligen omkring och tänker på 800 gram. Den mängd grönsaker och frukt man ska få i sig på daglig basis alltså. En imponerande mängd, speciellt för en som inte tycker speciellt mycket om dylika livsmedel. Och näst intill omöjlig. Men jag försöker. 

En dag svängde jag ihop en grönsakswok (och piffade upp den med lite räkor) till Maken och mig. Vi gratulerade oss till ett gott näringsjobb, ända tills jag kollade på påsen med strimlad kål, morot och purjo som jag hade använt i woken. 200 gram. 100 gram var hade vi alltså fått i oss! Plus några gram lök och broccoli. Då gällde det att fortsätta dagen med 5 bananer. Eller 4 äpplen. (Äppel och banan är nämligen tungviktare bland frukterna). 

I går serverades ärtsoppa i jobbets matsal. Visserligen med lite skinkbitar i, för smakens skull, men ändå nästan vegetarisk. Hurra! En rejäl portion ska väl ändå ge lite klirr i frukt och grönsaks-kassan! Trodde jag, tills min kollega upplyste mig om att inte heller ärter räknas som frukt och grönsaker. Nej, ärter återfinns bland kikärter och tofu, på proteinraden bredvid fisken. Jag som startat dagen med en portion naturell youghurt med lite müsli och ca nio hallon ramlade omedelbart tillbaka till noll.

Nej, 800 gram frukt och grönsaker kommer att förbli ett ouppnåeligt mål för mig. Men jag kommer fortsättningsvis att tänka på det. Tack bara, förmyndarstaten.

En exemplarisk bild från grillen i somras. Före de uppdaterade näringsrekommendationerna.
Snart är det sommar igen! 

Året i böcker - 2024

Året som gick har varit ett bra bokår. Min favoritapp MyLibrary berättar att jag har läst 97 böcker under året, och det tycker jag kan räknas som ett bra saldo. Det har förstås handlat mycket om deckare, men också mysig feelgood för att variera mot tyngre romaner. Under 2024 råkade jag ramla över speciellt många romaner som handlar om andra världskriget och nazisternas skräckvälde i bland annat Polen, Spanien, Italien och Norge. Det är ofta ganska laddade och tunga och ögonöppnande berättelser som slutar både bra och dåligt. 

Generöst ger jag dej nu några tips, i helt random ordning och av mycket varierande slag. Varsågod!

Hildúr (Satu Rämö) och Hulda (Ragnar Jónasson) är två nya och läsvärda bekantskaper. Båda är poliser på Island, ön som alltid fascinerar. Det påstås att Hulda redan har blivit TV-serie?

Katarina Widholm har skrivit en lättläst (alltså inte lättläst för folk med lässvårigheter, utan flytande text som är lätt ta till sig snabbt) serie om den unga svenska kvinnan Betty strax innan andra världskriget. Kanske inte den mest högklassiga berättelsen, men mycket lärorikt om hur det svenska samhället fungerade för nästan hundra år sedan. 

Som kommentar på del 3 har jag dock antecknat: Trevlig läsning, men börjar bli lite tjatigt... I år ska jag väl ändå ta itu med de två sista delarna. 

Annorlunda, men bara så bra:

Zoulfa Katouh, Så länge citronträden växer - läsvärt om inbördeskriget i Syrien.

Christie Watson, Små solfåglar långt borta - läsvärt om hur annorlunda livet ter sig i Nigeria.

Hjälp...

Tage Söderström, Med segelbåt till Sibirien - om hur han som skolpojke togs till fånga och skickades till straffarbete i Sibirien. En sann historia. 

Svenskfinland är inte så väl representerat i år, men på listan återfinns åtminstone Westö, Bruun, Collins och Bargum. Böckerna lämnade inga överväldigande känslor förutom för Collins, där jag ivrigt väntar på del tre i hennes trilogi om Hangö under kriget. En rekommendation går också till den nyutkomna kokboken där Thomas Lundin berättar varmt och trevligt om mammorna i hans liv. Mycket mer än en kokbok alltså, men duger även som en sådan 😊.

Som avslutning på fjolårets bokkrönika bjuder jag på ett litet klipp ur kommentarsfältet där jag försöker skriva nånting om varje bok jag läst. Som ni ser - spontana och mycket ärliga kommentarer, nedtecknade i stundens hetta, alltså då sista sidan är läst. Inte så beskrivande för någon annan än för mig, dock.