Det heliga landet II

"A rose-red city, half as old as time"

Efter två dagar av avkopplande och acklimatiserande sol och bad var det dags att sätta väckarklockan att ringa i soluppgången, packa ryggsäcken och åka på utfärd till ruinstaden Petra i Jordanien. Kanske resans höjdpunkt för mej och Ettan, inte lika intressant för Tvåan som dock hängde med av pur intresse. Vår lilla grupp tog sig till och över gränsövergången Yitshak Rabin utan problem och möttes av vår jordanska guide Elias. Morgonen var solig och fin och vi började det jordanska mellanspelet med ett snabbesök i Akaba innan vi vände nosen mot bergen.

Akaba är en modern stad med stora ambitioner. Förebilden är rika Dubai.

Den livligt trafikerade motorvägen Akaba-Amman slingrade sig genom de vackert olikfärgade bergen och vi steg snabbt uppåt mot den första rastplatsen på 1600 m höjd. Där värmde vi oss med kardemummakaffe och beundrade utsikten över bergen.

En tapper rosenbuske hade fått för sig att slå ut i blom i den kyliga bergsluften. Något annat grönt fanns inte i sikte. Endast sand och sten. 

Efter ytterligare en timme i bil närmade vi oss Wadi Musa och Petra. Staden som byggdes av nabatéerna 500 år f.Kr. finns på FN's världsarvslista och vimlar av turister och följaktligen också av souvenirförsäljare och beduiner som erbjuder häst- eller kamelskjuts till vandrare med trötta fötter. Vi börjar vandringen längs en sandväg som leder till ingången till Siqen, den kilometerlånga smala vindlande stengången som leder till öppningen till själva staden. Siqen har formats av vatten men kantas av gravkammare, akvedukter och andra dekorationer som huggits ut i klippväggarna av de olika folkslag som härskat i Petra under årens lopp.

Här kommer en hästkärra i full karriär. Beduinerna som tidigare var bosatta inne i grottorna och gravkamrarna i Petra bor numera i en beduinby utanför, men livnär sig fortfarande på tjänster till turisterna.

Efter den sakta sluttande Siqen kommer man så till öppningen till Petra och ser den mäktiga Skattkammarens fasad för första gången. Då glömmer man beduinernas skrik och rop, de hundratals övriga besökarna, hästarnas klapprande hovar och den stekande solen. Och bara gapar av beundran. 

Man rundar det sista hörnet inne i stengången, och ser den första skymten av den. Skattkammaren. Mäktig. Gyllene. Vacker.

Skattkammaren är egentligen inte en skattkammare utan troligen en gravkammare. Den har fått sitt namn av de beduiner som verkligen trodde att den var en skattkammare och ansåg att lättaste sättet att få tillgång till skatterna därinne var att skjuta sönder fasaden. Man kan inte gå in i byggnaden, utan får nöja sig med att beundra den utifrån.

Lite får man skämta, också med allvarliga saker. Det skulle Indiana Jones också ha gjort. I bakgrunden skymtar två män som är anställda av jordanska turistministeriet för att gå omkring i Petra iklädd nabatéiska dräkter. 

Efter det lilla torget vid Skattkammaren fortsätter vandringen nu i själva staden längs Fasadgatan. Huvudet svänger från sida till sida för att hinna se alla vackra uthuggna gravar, gudabilder och altarplatser, och amfiteatern. Nu har vi gått sakta nerför i kanske fyra kilometer och det börjar vara dags att tänka på returen. Stoltheten förbjuder mej att ens tänka på att köpa hästskjuts tillbaka upp. Ja, och så är jag lite rädd också för beduinerna kör som blådårar fram och tillbaka längs gatan och Siqen och det gäller att se upp så man inte blir överkörd. Ettan och Tvåan tankar lite kalla drycker i ett litet dammigt café och klättrar ännu upp till den korintiska graven medan jag vandrar sakta tillbaka uppför mot Skattkammaren. Vi lämnar över hälften av Petra osett. Jag tror det skulle behövas veckor för att hinna se och bekanta sig med allt som hittills har grävts ut i staden. Och det svindlar vid tanken på allt som ännu återstår att gräva fram.

Hemfärden sker mestadels under tystnad då vi sitter och smälter dagens intryck. Uppe i bergen överraskas vi av ett regn- och åskväder som faktiskt nådde ända ner till Eilat. Det ger en extra krydda åt den nog så spännande gränsövergången då vi formligen sjasas ut från gränsområdet för att hinna undan en hastigt stigande översvämning som gör vägen oframkomlig. Vi kör genom översvämningen i sista stund och återvänder till tryggheten på hotellet efter en händelserik dag. De som kom efter oss till gränsen fick övernatta på den jordanska sidan.